Förfarandet är enkelt. I en vanlig collegetävling tävlar sex gymnaster per lag och gren i de fyra grenarna hopp, barr, bom och fristående. Gymnasterna utför sin serie en och en, sträcker upp för domaren, övermannas av en klunga kramhetsiga lagkompisar och får så småningom poäng av tio. Lagen räknar sina fem bästa poäng i varje gren, och högst sammanlagd poäng vinner.
Där elitfåran av den artistiska gymnastiken – den som syns på OS – är en mestadels individuell sport är collegegympan helt laginriktad. Där elitgymnaster pliktskyldigt utför sitt fristående till något återhållet pianoplink dansar collegegymnasterna till Billie Eilish, Beyoncé och AC/DC; de moonwalkar, twerkar, spelar luftgitarr och gör masken. Och där elitgymnastiken lurat mig att tro att bara ett fåtal kroppstyper kan bli bra gymnaster bevisar collegegympan motsatsen med råge.
Vi som blivit riktigt illa bitna av gympadjävulen tävlar också i fantasigymnastik. Det är en sorts nätbaserad lek som påminner om de där managerspelen i fotboll och hockey; jag låtsasrekryterar verkliga gymnaster till mitt hittepålag och håvar in poängen de presterar under säsongen. Därför sitter jag varje helgnatt med Excelarket framme och följer varenda tv-sänd voltlänga på andra sidan Atlanten.
Det är något oerhört att följa en damsport som existerar helt på sina egna villkor. Det finns ingen herrmotsvarighet att jämföra med eftersom manlig artistisk gymnastik är en helt annan sport med andra grenar och ideal. Collegegymnasterna vinglar, studsar, jublar och faller helt på egna premisser; ingen gubbe lutar sig tillbaka på läktaren, drar handen över skäggstubben och muttrar “De har bara inte samma snabbhet i spelet!”. Sporten påminner mig på sätt och vis om hur jag hör gamla hästtjejer prata ibland – om friheten i ett rum som utomstående, särskilt utomstående män, varken bryr sig om eller begriper.
Stundtals känns collegegympan som en inverterad kopia av den vanliga idrottsvärlden. Damlagen sänds på ESPN medan herrarna harvar på i deppiga gympasalar utan kameror. De största damlagen lockar tusentals fans till varje hemmatävling medan förståsigpåare debatterar hur herrarna ska locka någon publik alls. Och manliga kommentatorer får genast utstå högljudda hån om de visar sig ha bristande kompetens: Stick tillbaka till gymmet och lyft skrot, grabben, och lämna gympan åt oss som kan nåt.
Förstås faller tanken på sporten som någon sorts feministisk utopi sönder vid närmare granskning. Den är som allting annat rejält färgad av patriarkala strukturer; annars har jag svårt att tänka mig att gymnasterna valt att utöva sin sport hårt sminkade i glitterdräkter. Att kvinnlig artistisk gymnastik ser ut som den gör med eleganta hopp, piruetter och sträckta tår beror därtill – så klart – på att ett gäng gubbar en gång tyckte sig behöva anpassa den Maskulina Killsporten Gympa för kvinnors särskilda grace och bräcklighet.
Men för ett ögonblick där på friståendegolvet, mellan en volt och ett spagathopp: en glimt av en värld där det är möjligt att göra grejer utan att jämt snegla åt de lite “starkare”, lite “skickligare” killarna.