Du är bland annat utbildad cirkusartist. Om man är cirkusartist, är det för att man fortfarande har barnasinnet kvar?
– Ja, varför är man cirkusartist? Barnasinnet spelar säkert in, men det är inte den främsta anledningen. Man måste fortfarande kunna leka. Till och från i alla fall.
– Jag jobbar som skådespelare, som dansare och koreograf. Jag tycker det är intressant med de här yrkena. När det går från hobbynivå till professionell nivå försvinner mycket av det här lite lätta och lekfulla. Man måste vara väldigt allvarlig i det man gör samtidigt som det blir väldigt viktigt att kunna skratta.
Skrattar du mycket i jobbet?
– Ja, det gör jag. Inte i alla faser av när man skapar en föreställning, men ofta under repetitionerna. Då är det jätteviktigt att ha ett klimat där man kan skratta.
Händer det att du blir engagerad av företag på event?
– Det är mest rena teatrar och en del festivaler. Event har jag gjort väldigt lite. Event är ofta lite mer kommersiella och jag tycker inte att det är så himla kul. Det är också för att jag har problem med kapitalismen. När man är och jobbar för stora företag, för något läkemedelsbolag på en fest, så är det inte så kul.
– Då känns det bättre att spela för vanliga människor.
Är Frankrike ditt hemland i dag?
– Det är åtminstone där jag bor. Jag kanske inte vill bo där hela mitt liv, men det är definitivt där jag bor nu och jag har bott där i tretton år. Det var inte riktigt avsikten när jag flyttade dit.
– Jag har precis byggt klart ett hus som jag flyttade in i tillsammans med min flickvän för två månader sedan. Huset står på hjul, så jag kan flytta på det.
Ett hus på hjul. Det är lite cirkus över det, lite kringresande, lite resandefolk...
– Kanske. För flera år sedan började jag känna att jag måste konstruera någonting. Jag hade bott och turnerat i husvagn och det blir en lite hattig tillvaro. Jag ville bygga, men jag visste inte var jag ville bygga. Så jag tänkte. "Äh, jag bygger ett hus på hjul".Huset är 6,5 meter långt och 2,5 meter brett och lite över fyra meter högt. För de flesta är det ganska litet. För mig och min flickvän blir det ganska stort, eftersom vi har båda bott i husvagn tidigare.
Kan du ta huset på släp efter bilen?
– Det går att flytta, men det är inte byggt så jag kan flytta det varje vecka, mera kanske vart femte år.
Den här kinesiska pålen som du arbetar med i cirkussammanhang, hur mycket muskler måste man egentligen ha för att bemästra den? Hur mycket kontroll på leder och muskler?
– Man måste ha kontroll på väldigt specifika delar av kroppen. När du lär sig i början, så använder du mycket mera muskler än du behöver.
Du ser inte så himla muskulös ut – om du ursäktar att jag säger det
– Nej, jag är tunnare än jag har varit, men jag kan fortfarande göra i princip allting jag kunde förr. Tekniken finns kvar. Men jag har krympt för jag gör mycket mindre cirkus i dag. Nu är det framför allt dans. Jag dansade, tränade akrobatik och spelade teater i skolan för att kunna blanda ihop det som jag hade en bild av var nycirkus.
– Sen fick dansen pausa för jag höll på med så mycket cirkus. Men senare när jag bara jobbade och jobbade och jobbade kom dansen tillbaka som det som inspirerade mig. För några år sedan bestämde jag mig för att nu vill jag dansa mer igen.
Du var med i invigningen av Dansens hus här i september 2019. Är det sådant du håller på med? Modern dans?
– Ja, det är representativt för det jag håller på med. Det är inte bara det, men det är en av kärnorna i hur jag arbetar eller hur vi arbetar, Marie Wårell på Dansinitiativet och jag.
Ni samarbetar fortfarande?
– Vi har sedan vi träffades som tonåringar punktvis jobbat mycket tillsammans. Just nu är vi inte i process, men det är bara en tidsfråga tills vi är igång igen.
Dansens hus och det som blev av det, hur känner du inför det? Det blev till ändå, efter mycket arbete av Marie Wårell och Per Sundberg. Blev det bra?
– Ja, verkligen! Det är en enorm bedrift som de har gjort. Jag vet hur mycket de har slagits för detta, slagit sig blodiga. Jag är djupt imponerad.
Har du råkat ut för skador, hur känner du i kroppen? Du har hållit på i en massa år.
– Jag har lite problem med händerna, lederna. Jag har lite ont i ryggen ibland, men generellt så mår jag väldigt bra.
Har du skadat dig riktigt ordentligt någon gång?
– Jag har haft jättetur. Jag har brutit ett finger. Det är lite krokigt. Men jag har fallit från hög höjd och slagit mig ordentligt. Något revben, många ryggkotor som ligger fel. Äh, det är mycket saker som ligger fel i kroppen och kan göra jätteont. Men jag ändå haft tur.
– Jag har fallit från fem och en halv meter. I Frankrike. Och slagit ut tre av mina framtänder. I Söderköping, med fyrverkerier på fötterna.
Tonåren, festivalerna med Gycklargruppen Trix. Kan du sakna det i dag?
– Jag kan sakna det, men samtidigt är det väldigt tydligt att man kan inte arbeta som när man är 17–18 år hela livet. Det blir för slitigt i längden, så man lär sig och anpassar sig. Och blir bättre.
Varifrån kommer inspirationen? Vad är det som gör att du kan komma till Marie Wårell i Luleå och säga: Jag tycker vi ska göra det här?
– Om man ska ta det i stora drag så är väl grunden att man vill att mötet mellan oss ska få hända och sedan se vad det är som kommer ut av det. Det är ett pågående upptäckararbete. För mig är skapande jättemycket att börja någonstans och sedan se vart vi kan vara på väg. Man har lite olika tankar och sedan säger man, "Ja men det här var bra, men här slänger vi, det var skit". Men i det bra börjar man nysta lite närmare.
– Det skapas medan man håller på. Jag har personligen aldrig gått in i en skapande-process och vetat hur det ska bli. Aldrig någonsin. Jag går in och vet hur jag ska börja.
– Det är lite som att titta på en jätteduktig hantverkare. Jag älskar det. Att titta på folk som är skickliga på det som de gör, blir aldrig tråkigt. När finessen kommer i det som händer, så sker i alla fall i mig någonting. Det är detsamma i sceniskt arbete.
De som tittar på dans med dig, vad ska de komma ihåg efteråt?
– Det beror helt på vilken dans det är. Vilken föreställning det är. Jag vill heller inte berätta det för dem, för det är det jag tycker är så fantastiskt i rörelse-baserad konst eller med konst över huvud taget, är friheten man har, man har tolkningsföreträde.