Åke Åström och Karin Gunnarsdotter bestämde sig redan 2008 för att hoppa av ekorrhjulet. Med hjälp av besparingar tog de ledigt från sina respektive arbeten och spenderade ett år i sin stuga på Kunoön i Luleå skärgård, utan rinnande vatten, elnät och avlopp.
Året i stugan gav mersmak och paret funderade på hur de skulle kunna göra om samma sak. De beräknade att de efter fem år skulle kunna ta ett sabbatsår igen. Men redan efter två år bestämde de sig för att sälja allt på fastlandet - och flytta till Kunoön på heltid.
Deras två barn, vuxna och utflyttade, tyckte att det var en god idé – mamma och pappa hade ju trots allt talat om att leva på ön i hela deras liv.
Livet på ön är enkelt, men å andra sidan klarar de sig med relativt små medel. Karin har kunnat uppfylla en annan dröm och läser konst på Sunderby folkhögskola. Även Åke är konstnärligt lagd och har bland annat sytt kepsar av de djur han jagat på ön. Favoriten kallar de Skalleper och är gjord av pälsen från älgöron.
– Jag jagar predatorer här eftersom de på ett begränsat område kan tömma hela ön. Men nu har vi ett rikare fågelliv och mera hare på Kunoön, säger Åke.
Det är just närheten till djur och natur som lockar och det är skönt att slippa grannar - det finns bara en annan stuga på ön.
– Det här är bästa platsen på jorden. Vi trivs verkligen här. Vi har råd med större friheter när vi inte har så stora omkostnader, säger Åke.
De har också valt att inte överkonsumera, och arbetar för att leva, inte tvärtom. Åke arbetar sommartid som chaufför, Karin inte alls.
Ön ligger fem kilometer skotervägen – såvida isen är farbar förstås. Vid förfallstider, när isen varken brister eller bär, är det omöjligt att ta sig till eller från ön.
– Det är en härlig känsla. Vintern är en viloperiod, men då blir det ännu mer så eftersom du inte kan göra något, säger Karin.
Men planering är a och o. Åke och Karin storhandlar och tar vara på det som naturen ger. Ön ger mycket bär, som lingon och blåbär, och det finns fina svampmarker. Men att vara de enda bofasta på en ö kan också vara en utmaning och faktiskt livsfarligt. För ett år sedan befann sig Åke ensam på ön när han blev ordentligt sjuk och behövde sjukhusvård. Men till att börja med funderade inte telefonen och han var inte frisk nog att köra skotern in till fastlandet. Till slut lyckades han få tag på en vän som körde honom med hydrokopter till fastlandet och sedan ambulans till sjukhus.
– Det har varit kinkigt vid ett par tillfällen men tack och lov har det gått bra, säger Åke.
Paret har lärt sig hur mat ska förvaras –"Jag förstår inte att alla inte har en matkällare", säger Karin – och återgått till gamla kunskaper, som hur man konserverar och torkar mat. De har egen brunn och solpaneler. Stugan värms upp av en vedspis, och med en täljstenskamin.
– Det är det enda jag tycker kan vara jobbigt, kylan. Det första man gör när man vaknar är att elda, och det gör man hela tiden och ändå blir det inte riktigt varmt. Men så är jag ganska frusen av mig, berättar Karin.
Hur länge Åke och Karin kommer bo i sitt paradis får framtiden utvisa.
– Vi tar ett år i taget. Det krävs att man har hälsan för att man ska klara ett sånt här liv, säger Åke.
Finns det inget ni saknar?
– Jag kan sakna det sociala, att inte bara kunna hälsa på barnen och barnbarnen. Men annars så har vi allt vi behöver här, säger Karin.