Hur blir en universitetsdirektör?

– Som så mycket annat i livet, man tar tillfället när det ges. Det var tänkt att jag skulle göra en karriär i kommunen, så jag började på socialförvaltningen och blev biträdande socialkamrer. Jag jobbade på stadshuset tillsammans med Bernt Grahn. Han klev upp som ekonomichef och rekryterade mig från socialförvaltningen. 

– Jag såg en annons där universitetet sökte en byrådirektör ”med uppgift att utveckla administrativa rutiner och system med stöd av ADB”. Så jag började i september 1980, fick kallortstillägg med fyra procent och reglerad befordringsgång. Man fick betalt utifrån ålder.

– Jag blev ekonomichef, men på den tiden var det inte så viktigt att säga att man var chef, man skulle hellre inte vara chef.

Ha manchesterkostym och polotröja?

– Jag hade slips. Jag tyckte om att klä mig. Men jag hade polojumper också.

Idag har du kavaj, slips, näsduk i bröstfickan –  och jeans!

– Det är lite som teve. Ovanför skrivbordsskivan är man proper, under har man jeans och boots.

– Kostym trivs jag inte i.

Tycker du att det är roligt med kläder?

­– Ja. Jag har en slipssamling. Jag brukar säga att ”jag tar inte emot mutor, men gärna en slips”. 

Berätta hur det såg ut på det som idag är campus, när du kom 1980.

– Det är många som känner igen sig från förr. När jag kom hit 1980 invigde man det som idag är B-huset. Där fanns biblioteket. Husen som byggdes då var stommen. Och Regnbågsallén. Nedanför biblioteket var det skog, det var väldigt isolerat. Det var den tidens anda. Universiteten skulle inte ligga i staden. Det finns en del historiker som säger att det var ett icke officiellt ställningstagande efter studentrevolten 1968 i Paris. 

Men hur mycket tror du på den teorin, att det var meningen att hålla studenterna borta från arbetarna i stan?

– Den teori som är absolut sann är att arkitekturen och synen som rådde på tidigt 1970-tal syftade mera till produktion av utbildning. Lite fabriksmässigt. Den teorin var rätt så känd. 

– Det andra kan vara lite mera konspirationsteorier. Men man brukade skoja och säga att man ville helst ha en mur mellan universitetet och staden.

– På 1990-talet började man tänka att man skulle öppna upp sig mot samhället. Man kan säga att det är det som har kännetecknat det här universitetet, och då får man gå tillbaka till vårt uppdrag. Vi skulle stödja basnäringarna i norr. Vårt uppdrag var inte allmän kompetensförsörjning. Ska man stötta basnäringen, så måste man prata med basnäringen.

Universitet är två olika delar, dels är du chef för administrationen, husen, men dels finns även utbildningsverksamheten med en rektor.

– Från och med 1993 så är det solklart att rektor är chef över allt. Jag rapporterar till rektor. Jag är en del av den högsta universitetsledningen (rektor, två prorektorer och universitetsdirektör).

– Mitt ansvarsområde gäller egentligen allt som inte har med utbildning och forskning att göra.

– När jag fyllde 50 år sa rektor Ingegerd Palmér att min uppgift är att se till att hon sover lugnt på natten. Det är väl ett sätt att se det hela. Eller att vara ”rektors kritiska vän”: vad får man göra, vad kan man göra, vad finns det för möjligheter? 

Du har tjänstgjort under fem av sex rektorer på LTU.

– Jag brukar skoja och säga att när vi sitter i styrelserummet (Fyra av dem jag jobbat med finns på tavla i styrelserummet) är jag aldrig så snäll som då. Förutom att jag har min chef och styrelseordförande i rummet, så sitter fyra av mina före detta chefer och tittar på mig.

– Vi är så många som jobbar inom förvaltningsstödet. Vårt arbete ska bygga på objektivitet. Det sammanfaller med ämbetsmannaskapet, med objektivitet och saklighet. Vi ska kunna presentera våra förslag och ge ett bra beslutsunderlag som bygger på fakta och saklighet. 

Känner du dig som en torr ämbetsman eller har du ändå mycket hjärta i dig?

– Nu kan man ju dra sig till minnes nu de betyg man har fått. Det var en kårordförande från musikhögskolan för länge sedan som beskrev mig som en ”sann byråkrat med hjärta”. Kan du få finare betyg?

Inte som byråkrat i alla fall.

– Jag fick också lära mig tidigt att ”det gör ingenting om du ibland genar i kurvorna, men det får aldrig gynna dig själv. Det ska alltid gynna verksamheten eller tredje part”.

– Ser man det som händer i samhället idag där man känner att det luktar lite illa och att man gör saker för egen vinnings skull eller för privatlivet, då känner man lite obehag.

Hur tror du att en vanlig Luleåbo ser universitetet? Är det en tillgång för staden?

– Jag tror att alla i Luleå har en relation till universitetet. Det är ganska sällan som man hör de här diskussionerna kring ”vuxendagis” eller ”studenterna är lite i stan”. 

Vad är din stora utmaning idag? Är det de sjuka husen, att anställda blir sjuka av att jobba i lokalerna? 

– Ja, och det gäller inte bara jag. Den här frågan står på styrelsens dagordning, rektor har månatliga möten med koncernledningen och jag har ägnat en stor del av min tid det senaste året år detta. Det finns flera aspekter och utmaningar. Ett, det viktigaste, är hälsoproblemen. Man ska inte behöva dö på jobbet, men man ska inte heller få hälsoproblem på jobbet. 

– Det andra är att det här skadar universitetet när det gäller varumärket. Vi har levt högt på att studenterna vill komma hit för att de har så förbaskat kul.

– Och så rasade taket in i biblioteket. ”Varför vi?” tänkte man. Ett universitet som inte har ett bibliotek är inget universitet.

– I dag är ändå flera positiva saker på gång för studenterna. En är studenternas hus som de har tagit över. Sedan har du de nya studentbostäderna. 200 studentbostäder PÅ campus. I Stockholm pratar man om att 30 minuters väg från campus är ok. Här kan man titta ner på Stuk. Och så biblioteket, då, som invigs i mars.

– Det händer mycket positivt, men då och då känns det som att vi dansar jenka. Ett steg framåt och två bakåt. Eller det kanske är tvärtom…

– Ibland kan det kännas som att vi har inte gjort annat än flytta. Det finns viktigare saker att göra än att stoppa ner prylar i flyttlådor och bära runt.

Det finns inga svenska filmer i universitetsmiljö. Det finns Döda poeters sällskap och andra i engelskspråkiga länder, men inga svenska.

– Vi har skojat ibland om ”Bonde söker fru”, hur skulle man kunna göra det i universitetsmiljö? 

– Det kan finnas någon deckare som är skriven i universitetsmiljö. Jag tror jag ska skriva en bok när jag blir pensionär. ”Alla likheter med verkligheten är fullständigt avsiktliga” ska det stå.