Handen på Ronald Lyckhagen åker ännu en gång upp i en hälsning till någon som snabbt passerar.
– Det här är otroligt socialt. Det ger de här endorfinerna som nästan blir som en drog. På sommaren när jag har semester saknar jag det och måste till stan och strosa runt. Gå upp på fiket och ta en kaffe och oboy.
Ronald Lyckhagen, som fyller 70 år nästa år, ler.
1992 höll IFK Luleå i ett lotteri i centrum där en timring skulle lottas ut. Ronald Lyckhagen sålde lotterna och i samma veva växte Bingolotto rejält. Lotterna var, och är ännu idag, en viktig inkomstkälla för idrottsklubbar. Det slutade med att Ronald Lyckhagen 1993 tog sig an uppdraget att sälja bingolotter i centrum för IFK Luleås räkning där han var anställd. Platsen han valde var Shopping. Där står han än i dag, snart 27 år senare. I dag inne, då ute.
– Första åren stod jag ute och frös. Det var lättare att sälja ute, när jag gick in sjönk försäljningen. Men det gör mindre skillnad nu, folk vet var jag står, säger Ronald Lyckhagen.
Några planer på att byta plats har han aldrig haft.
– Nej, det är som att det här blev mitt ställe. Det här blev min speciella plats.
Han jobbade för IFK Luleå i många år men i dag sköter han försäljningen som pensionär mot en liten ersättning. Han hjälper även klubben med verksamheten på Örnäset där han håller koll på materialet och lite allt möjligt. Det finns många eldsjälar inom den svenska idrotten, att klassa in Ronald Lyckhagen i den mest hängivna gruppen är ingen överdrift. Många äro de timmar han lagt ner på IFK Luleå och ungdomsidrotten och många äro de tusenlappar hans försäljning inbringat. Han försökte räkna ihop hur många lotter han sålt genom åren men gav upp. Det var ingen idé.
Han har många stammisar som köper av honom varje vecka och som kommer förbi för lite snack. Ibland återvänder kunder och berättar att de har vunnit på hans lotter. Ett par bilvinster har han levererat plus några fina resor. Han köper själv lotter men spelar inte.
– Jag vann tusen kronor för kanske femton år sedan, annars har det mest blivit småvinster, säger Bingolottoveteranen.
Ronald Lyckhagens engagemang inom IFK Luleå går tillbaka till 50-talet. Redan då blev han medlem i klubben och han spelade fotboll i samma lag som bröderna Torbjörn och Staffan Isaksson. Två spelare som kom att lira allsvenskt med IFK Luleå.
– Jag spelade endast till jag var 15 år, säger Ronald Lyckhagen.
Med snart 27 år så kan man lugnt säga att rutinerna sitter. Först en sväng till IFK Luleås kansli på Kronan för en kaffe och lite fotbollssnack, sedan buss in till stan där han tar en morgonmacka på fiket i Shopping, Mat och Prat. Chokladdrycken Oboy och en kanelbulle har hängt med honom i alla år.
– Sockret håller igång kroppen, säger Ronald Lyckhagen men tillägger att han bytt ut de tidiga årens wienerbröd mot en nyttigare macka i stället.
Någon stol har han aldrig jobbat med. Det är stående försäljning i lågmäld stil som är framgångsreceptet. För att motverka smärta i ryggen tar han några promenader under varje pass.
– Jag har gympadojor men man måste röra sig hela tiden, säger Ronald Lyckhagen som vaggar lite lätt fram och tillbaka för att vara i rörelse.
Oktober är en ganska lugn period. Fotbollen har trappat ner vilket gör att hans kvällsinsats som materialare och allt i allo på Örnäset IP inte är så omfattande.
– Det är jobbigare i maj och juni. Då är jag här på dagtid och servar kunderna och sedan är det fotboll på kvällen, säger han.
Den som tror att Ronald Lyckhagen hänger på Skogsvallen när a-laget spelar får tänka om. Visst följer han det som händer men det är inte där hans fokus finns.
– Jag ser en halvlek på våren och en halvlek på hösten, säger han och skrattar till innan han fortsätter:
– Men jag ser 100 ungdomsmatcher per år.
Många har passerat honom genom åren och det går att argumentera att han i allra högsta grad blivit en lokalkändis och profil i Luleå, vare sig han vill det eller ej. Det blir lätt så när man står ”mitt i smeten” i princip varje dag.
– Var jag än åker, kanske Boden eller Piteå, så är det alltid någon som kommer fram och säger: Visst är det du som säljer bingolotter?
Hur länge kommer du sälja lotter, tror du?
– Jag tycker det var trevligt att vi tog klivet upp i ettan och det vore trevligt om jag fick vara med när vi går upp i superettan också. Men jag tar ett år i taget, jag är ganska trött varje dag.
Ronald Lyckhagen nämner åter det sociala, hur viktigt det kommit att bli för honom och hur han faktiskt saknar det när han har semester.
Det låter som om du är nöjd hur det blev, alla dessa år på stan med bingolotterna?
– Det känns bra i själen. Jag träffar folk och gör gott för fotbollen och ungdomarna. Och det är trevligt när jag sedan träffar ungarna på sta´n och de ropar mitt namn.