Det är en eftermiddag i slutet av februari när vi möts på ett café i Luleå. Anna börjar berätta om sin uppväxt i Norrbotten. Hennes föräldrar var välutbildade, hade trygga arbeten och god ekonomi. Anna beskriver det som utåt sett en perfekt familj.
– Det kändes som att jag hade allt när jag var liten. Jag fick allt som jag pekade på. Vi hade ett stort fint hus, men det kändes aldrig som att jag passade in.
Men uppväxten präglades av att föräldrarna bråkade mycket och hennes pappa drack ofta. När Anna var 13 år så skilde sig föräldrarna.
– Jag orkade inget, jag tyckte det var jättejobbigt. Jag kände ingen som hade skilda föräldrar. Jag hade mitt perfekta hus och min perfekta familj och jag kunde alltid gömma mig bakom den fasaden, säger hon och fortsätter:
– Jag hade också väldigt bra vänner i skolan, men de bytte skola och flyttade så jag kände mig väldigt ensam där. Så jag kan känna att där började det lite.
Föräldrarnas skilsmässa påverkade henne djupt och bidrog till att hon fick svårare i skolan.
– Jag älskade skolan tidigare, jag älskar matte och jag gillar att läsa, jag läser alltid. Men det var som att när de skilde sig och jag inte visste vad man skulle göra så blev allt så tråkigt. Jag tror så här i efter hand på riktigt att jag bara skrek efter uppmärksamhet på det enda sätt jag kunde.
– Det var som en ond cirkel och jag hade svårt att se vad som var bra. Jag jämförde mig med alla andra.
Första gången hon provade droger var hon 14 år.
– Jag gillade det inte. Jag var väldigt anti droger. Det passade inte in i hur mitt liv var. Det var inte min grej, men det var de människorna jag kände och visste hur man umgicks med. Jag hade stämplat mig själv att jag inte var duglig.
Vid denna tid hade hon också börjat snatta och åkte fast för det. Hon upplevde det också som att hennes föräldrar var så upptagna med sina arbeten att de inte brydde sig om henne, även om de försökte hjälpa på olika sätt.
– Socialen blev inte inkopplade av någon konstig anledning. Min mamma hade väl börjat fatta att nu gick det snett för mig. Men hon brydde sig inte, eller hon brydde sig - men inte på det sätt som jag ville. Hon fortsatte jobba och hade fått en chefsposition, så hon började vara borta mer också.
När Anna började gymnasiet började hon röka hasch.
– Det var en killkompis där som rökte väldigt mycket och han hade gjort det något år. Han frågade om jag ville testa.
Varför hon provade vet hon inte riktigt idag och Anna upplever att det inte blev några konsekvenser av hennes missbrukande och snattande.
– Jag tror att om jag hade blivit indragen till soc den första gången så hade det blivit bra.
Vid den här tiden mådde hon väldigt dåligt och hade ett självskadebeteende som tog sig uttryck på olika sätt.
– Jag hade mått dåligt länge, kanske två år, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte var den smärtan kom ifrån. Det gjorde bara ont och allt jag gjorde var bara fel och jag tyckte det var jättejobbigt.
Under gymnasietiden fick hon en möjlighet att åka utomlands för att studera. En möjlighet som hon idag känner att hon kastade bort. Innan hon reste tänkte hon att det skulle vara ett sätt att komma från drogerna, men under månaderna utomlands började beroendet eskalera. Hon tog kokain för första gången och provade flera andra droger.
– Det här har jag fortfarande inte riktigt bearbetat, jag tycker det är svårt att jag förstörde en sådan möjlighet för jag skulle ha varit där i nio månader, men jag blev hemskickad efter tre. Jag tycker det var hemskt mot min familj och mot familjen jag hade där.
– Jag tror det var här det gick nedför på riktigt. Jag mådde jättedåligt, men jag kunde inte känna känslorna utan jag ville bara festa vidare.
Anna säger att hon egentligen bara ville känna sig normal, men att hon inte visste hur och därför blev det att hon fortsatte på den inslagna vägen. Sista året på gymnasiet kom drogerna att inte en ännu mer central roll i hennes liv och hon började agera alltmer gränslöst.
– Hela tredje året på gymnasiet var jag påverkad varje dag. Det gick inte mer än 24 timmar och om jag inte hade pengar så gick jag till någon.
– Jag hade så himla mycket ilska och jag kände att om jag inte får vara påverkad då mår jag bara ännu sämre och jag visste inte hur jag skulle få bort den smärtan.
Trots att hon flera gånger var nära att hoppa av gymnasiet lyckades hon ändå slutföra utbildningen. Men när hon tagit studenten hade hon inte gjort upp några framtidsplaner.
– Så då var det att knarka hela tiden utan något mål.
Fler gånger försökte hon sluta med drogerna, men alltid på egen hand utan att ta någon hjälp från annat håll. Ett tag lyckades hon hålla sig från drogerna och sökte till universitetet för att plugga till lärare. Men det dröjde inte så länge innan hon gav upp studierna och började med drogerna igen.
– Jag började umgås med en kille som langade amfetamin. Han fick ut jättetunga droger från psykiatrin. Jag var rädd. Jag vet inte varför så här i efterhand, jag var bara rädd för vem jag blivit.
Under åren är hon med om att flera av hennes kompisar dör i överdoser.
– Många gånger har jag velat sluta när jag varit på begravning, men det tar inte lång tid innan man börjar igen.
Den onda spiralen fortsatte och hon når till slut botten när hon vid ett tillfälle träffade på några personer i Luleå som hon visste tog heroin.
– Jag sa att jag ville börja med heroin och han undrade vad jag pratade om. Jag säger att jag vill dö. Jag säger det rakt ut till en snubbe jag aldrig träffat förut.
En dag möter hon en kille som tagit droger i flera år, men med hjälp av ett tolvstegsprogram varit drogfri en längre tid.
– Jag går på ett möte och jag har inte använt sedan dess. Det här mötet var jäkligt viktigt. Jag lyssnade på deras berättelser och jag kände igen mig i allas berättelser. De hade varit precis där jag var.
– Idag har jag en sponsor och är på sjätte steget och det har fan räddat mitt liv, säger hon och torkar tårarna.
I maj i år är det två år sedan hon slutade med drogerna.
– Jag är mest tacksam över att jag har min familj tillbaka. Jag har ett liv idag och det är ovärderligt. Jag skulle aldrig byta bort mitt liv idag, jag älskar mitt liv. Jag har ett jobb och en vardag.
FOTNOT: Anna heter egentligen något annat.