En polisbil bryter lugnet i den till synes stilla vinternatten på Björkskatan utanför Luleå. Det är den 7 januari, en timme efter midnatt, och de flesta har återgått till vardagen efter julledigheterna. Bland lägenhetshus och radhuskvarter letar poliserna efter en mörkt klädd man som ser påverkad ut. En inringare har tidigare ringt och reagerat över den märklige mannen som har irrat runt i kvarteret. Han har vid det här laget vandrat runt i tre timmar i kylan.
En kvart senare anträffar de två poliserna en man utanför en port till ett lägenhetshus. Han säger att han bor på adressen med sin mamma. Men han har ingen egen nyckel och tar sig inte in i porten. Mannen fryser och ger ett kraftigt förvirrat intryck. Han vinglar, ser påverkad ut och talar osammanhängande. När de kollar upp hans personnummer ser dem att han är 45 år gammal. Men de upptäcker också att något inte stämmer. Han är nämligen folkbokförd på en annan adress i Norrbotten tillsammans med fru och barn.
Mannen förs in i polisbilen. Han får frågor men hans svar är sluddriga, stundtals obegripliga och svårtolkade. Polisen ringer upp mannens fru för att bli klokare. Hennes svar blir att han måste köras till psyket där han tidigare har fått vård. Omedelbart åker patrullen iväg med mannen till Sunderby sjukhus. Under färden berättar han att han har tagit sömntabletter under kvällen. Innan polisbilen har hunnit fram somnar han.
Väl framme sätts han i rullstol. Han svarar inte längre på tilltal när de har kommit in i sjukhuset. När sjukhuspersonalen klär av mannen upptäcker poliserna att han har blodfläckar framtill på sin tröja. Mannens fru anländer till sjukhuset. Hon berättar att mannen har bott hos sin mamma i några dagar. Hon är orolig för svärmodern. Hennes magkänsla är att han har gjort henne illa.
Ungefär samtidigt rullar en annan polisbil fram till adressen där mannens mamma bor. Mamman, som är i 70-årsåldern, har inte svarat i telefon och poliserna ska därför säkerställa att hon är oskadd. Men porten är låst och lägenheten ligger inte på markplan. Det lyser i ett av rummen från lägenheten och poliserna provar då att kasta snöbollar på flera av hennes fönster. Men de får ingen reaktion.
Grannen, som polisen ringer upp, är inte hemma. Istället får polisen tag i en huvudnyckel genom hyresvärden och lyckas på så sätt ta sig in i lägenheten efter en knapp timme i kylan.
De behöver inte gå långt in i bostaden innan de hittar kvinnan. Hon ligger avliden på rygg på vardagsrumsgolvet. Hon har blod runt munnen och näsan. En del mindre blodfläckar på golvet och omkullvälta möbler ger intrycket av att det har pågått tumult i lägenheten.
På sjukhuset får de andra poliserna dödsbudet över radion. När frun får ta emot dödsbudet svarar hon att det måste vara mannen som ligger bakom det. Mannen, som fortfarande sover, grips på sannolika skäl misstänkt för mord.
De närmsta dagarna knackar polisen dörr. De förhör också flera i mannens närhet. När lägenheten undersöks hittas handskrivna lappar med korthuggna meningar. Det är mannen som har skrivit dem. På en av lapparna riktas kritik mot psykiatrin. När mannen har kvicknat till förhörs han. Han erkänner snart för polisen att han har strypt sin mor. Det framkommer att han har mått dåligt under en längre tid och att han vårdades för detta. Vid perioden för mordet bodde han tillfälligt hos mamman i ett försök att komma på fötter igen.
Under mordkvällen såg de på TV. Enligt mannen skedde allt plötsligt och oförklarligt. Han gick fram till mamman, som satt i en fåtölj, och tog ett stryptag runt hennes hals med båda händerna. Mitt i allt tvekade han och lättade på greppet. Mamman vädjade till honom. Tumult uppstod och möblerna vältes då hon försökte fly undan honom. De hamnade på golvet där han satte sig grensle över henne med strypgreppet. Mamman sprattlade i panik för att ta sig loss - men ströps ihjäl.
Därefter tog han fram ett stort antal antidepressiva- och sömntabletter. Han skrev ett avskedsbrev och gick ut med ytterkläder i vinterkylan. Han la sig på en avbytarbänk vid en hockeyrink, intog alla tabletterna, och hoppades att han skulle somna och dö. Men dosen var för svag. Några timmar senare hittades han av polispatrullen.
När tingsrätten tar upp fallet lyckas de inte slå fast något motiv till mordet. Mannen är själv frågande och kan i efterhand inte ge en entydig förklaring.
Försvaret vill att han ska dömas för dråp. Men tingsrätten ser flera skäl till varför det ska klassas som ett mord. Mamman befann sig i en skyddslös ställning, hon kämpade för sitt liv och måste ha känt panik och en stark dödsångest under strypningen. Dessutom har mannen inte slagit larm eller försökt rädda henne efter överfallet.
En rättspsykiatrisk undersökning slår fast att han inte led av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. Därför döms han till fängelse. Men straffet mildras något. Rätten väger in självmordsförsöket och hans psykiska ohälsa - med depression, självmordstankar, panikångest - som förmildrande omständigheter. Därför får han 14 års fängelse i stället för livstid.
När hovrätten prövar fallet vill försvaret att han ska dömas för dråp eller rättspsykiatrisk vård. Men istället skärps domen till 16 års fängelse för mord.