Den barmhärtiga värmen slår emot oss i den lilla stugan långt ut på tundran. Jurij visar upp alla sina guldtänder i ett leende och bjuder oss på en tallrik rökt fisk. Det smakar underbart de tre timmar på skoter som det tog oss att ta sig ut till lägret på tundran. Jurij är inte same utan komi, ett annat renskötande folkslag som invandrat från Ural. Men han är gift med Galina som är same och som också ler, om än lite mer blygt, när vi kommer in i den minimala stuga de bor i nästan året runt.
Guiden Mikhail Barakovsky har lett oss hit över sjöar och genom snårskog i det platta landskapet som har få skydd för den bitande vinden. Än så länge är det få besökare som letar sig hit, speciellt i januari.
Jurij väntar på varmare väder. Utanför de igenisade små fönstren är det minus 30 grader, men så snart kylan lättar väntar renslakt. Dagen innan fick de inte ens igång skotrarna på grund av kylan. Men nu är arbetslaget på de fem renskötare han basar över på väg upp på tundran från samhället Lovozero.
De brukade ha nio arbetslag i olika baser ute på tundran. Men efter den senaste massakern från tjuvskyttar så har de kapats ner till sju.
– Det var militären som gjorde det, säger Jurij.
Hela jorden utanför Murmansk blev förstörd av tjuvskyttarna. Endast 1 000 av de 3 500 renarna i hjorden klarade sig.
– Vi har inte lagar som i Sverige, Finland och Norge. Fallen ges till militäråklagaren, men de lägger ner dem.
Tio mil Inne i Lovozero sitter Victor Startsev på sitt kontor, väl tilltaget i rysk stil. Han lägger pannan i djupa veck och visar bilder från förödelsen som tjuvjägare och rovdjur ställer till med. Tjuvskyttet på ren började efter Sovjetunionens fall. När samhället kollapsade och fattigdomen bredde ut sig började alla ta för sig.
– Även militären. Alla började döda renarna. Och även fast alla har det bättre idag så har det blivit en vana. Folk organiseras i jaktlag med egna spanare, skyttar och slaktare, säger Victor.
Polisen agerar sporadiskt och enligt Victor föredrar de att skydda de statliga företagen framför de privata. För ett år sedan togs ett gäng tjuvskyttar på bar gärning när de hade dödat 50 renar. Men än så länge har inget hänt med dem. Victor Startsev menar att flera tjuvjägare kan vara skyddade av personer inom myndigheterna.
Men militären är värst.
– De har organiserat expeditioner för att samla in köttet. Köttkonserverna de får säljs på svarta marknaden och så får soldaterna äta renköttet istället, säger han.
– Den etiska attityden mot vilda djur är inte så hög här. I Sverige kan ni jaga älg vilket ger mycket kött, men älgpopulationen här har gått ner på grund av att man skjutit bort för många kvigor. Nu är jakten förbjuden under tre år. Trots det fortsätter den eftersom myndigheterna inte har makten att stoppa den.
Victor Startsev är chef på det kollektiva företag som har hand om renskötseln på Kolahalvön. Under sovjettiden sköttes det som en kolchos, ett kollektivt jordbruk, men 1997 blev det privat.
– De flesta av våra arbetare är samer. Den andra stora gruppen är komier, säger Victor.
De är idag nästan 200 som arbetar med renskötseln. Antalet renar ligger på runt 24 000, vilket är en drastisk minskning från verksamheten under sovjettiden då kolchosen ägde 43 000 renar.
Idag säljs deras renkött enbart på den inhemska marknaden. Men Victor Startsev kan berätta om Haparandaföretaget Polaricas ryska företagsäventyr. Redan under sovjettiden byggde Polarica upp mobila slakthus i Lovozeros som var certifierade för att sälja sin produkter till Europa. Köttet gick till Sverige och hornen gick till kontinenten. I början av 1990-talet byggdes en större anläggning som Polarica 2008 försökte sälja eftersom volymerna år efter år gick ner.
– Det var till en lokal oligark. De kom inte överens och det gick till domstol, något som pågick i flera år. Det slutade inte bra för Polarica. Nu äger oligarken slakthuset men de har inte det europeiska certifikatet.
Trots att de var stora uppköpare var Polarica var inte helt populära. Under perioder bojkottade samerna företaget.
– De arbetade bra här och tjänade stora pengar. Men de betalade inte bra till oss för renarna. De förklarade för oss att de hade mycket kött i förråden och att marknaden var dålig, säger Victor.
– Ser ni korpen, undrar Galina och tittar upp mot molnen.
Vi har följt med när hon och Jurij vittjar näten i sjön nedanför basen. Galina berättar att korpen brukar följa dem varje gång då åker ut på sjön och det har blivit en trevlig följeslagare. På tundran, som täcker en stor del del av Kolahalvön, släpper aldrig tjälen. Bara jorden ytskikt tinar på sommaren och tillåter ömtålig växtlighet. Det här är Galinas hem och hon är uppvuxen här. Jurij skojar och berättar att han föll för henne för att hon är mycket skicklig på att köra rensläde.
Det har varit ett bra år med mycket svamp som renarna har ätit och renarna har inte varit så feta på flera år. Jurij kämpar med näten som ska upp ur en vak i det iskalla vattnet Han har varit i Norge och arbetat men återvänt till Ryssland där han arbetat som renskötare sedan början av 1980-talet. Om två år går han i pension. Men han kommer inte lämna tundran.
– Jag har vant mig vid det här. Många måste lämna sin familj när de arbetar men jag kan bo här med min fru och då känns det bra, säger han.
– Och det allra bästa med det här är när man ser de egna renarna samlas. Då kan man se vad man har jobbat för.
Ljusningen för renskötseln är att renköttet blir mer och mer populärt bland ryssarna.
– Folk bryr sig mer om var maten kommer ifrån och inte minst ekologisk mat. Maten måste vara hälsosam och därför går försäljningen upp, säger Victor Startsev.
Hans stora utmaning är att hålla verksamheten flytande och att erbjuda jobb till samer och andra befolkningsgrupper. Det är dessutom en viktig gärning för den samiska kulturen i Ryssland eftersom det i arbetsbeskrivningen ingår att hålla liv i traditioner, som att bygga slädar, föda upp hundar och skapa traditionella boenden ute på tundran. Samerna arrenderar marken från staten, men trots ödsligheten är den åtråvärd för många.
– Vi ska vara lyckliga om vi lyckas hålla samma nivåer som nu. Vår landyta har minskat från tre till två miljoner hektar. De som vill åt marken är gasföretagen i norr, jaktföretagen i inlandet och gruvföretagen i syd. Ett större kanadensiskt gruvföretag vill utvinna platina och enligt Victor är gruvföretagen är prioriterade framför rennäringen. Lokal lag tillåter också att land arrenderas ut till flera samtidigt.
I ett närliggande samhälle har gruvbolaget bekostat ett helt nytt skolkök. De har också hjälpt till att rekrytera en rektor till skolan.
– På så vis har de vunnit de lokala myndigheternas förtroende. Det är metoderna de använder. De har inte ens talat med oss, trots att vi också arrenderar marken, säger Victor Startsev.
Men det är inte de enda hotet. Kolahalvön är än så länge den enda delen av Ryssland som klarat sig från svåra sjukdomar hos renen. I andra delar får renarna sjukdomar som kan överföras till människor. Enligt Victor Startsev har sådant kött lyckats nå fram till Norge, Finland och Sverige.
– Mycket kött från vilda renar är sålt till låga priser. Det är framställt på ett barbariskt sätt. Renar dödas när de passerar floder och tillfälliga slaktplatser skapas. Köttet lagras i grottor med fel temperatur. Mycket av detta säljs i Moskva. Det finns bra kött och dåligt kött.
Ute på tundran har vinden tilltagit. Men det bekommer inte Peter, eller ”Pete”, som hans renskötarkollegor kallar honom. Han är tystlåten och blyg men men det hindrar inte Mikhail Barakovsky att skräda med orden.
– Pete är tundrans Mowgli! Han togs hit när han var bebis och har blivit kvar här, säger han och skrattar medan han tänder en cigarett.
Slakten närmar sig och Peter kastar sig lojt på en släde som Mikhail drar ut till en av öarna i den frusna sjön nedanför lägret. Tillskillnad från sina skandinaviska kollegor har de inte stora inhägnader där de samlar renarna. Istället fångas några renar in och tjudras på öarna, dit de andra renarna samlas.
Mörkret börjar lägga sig över tundran och det är dags att dra sig hem. Men den bistra kylan har släppt. Mitt ute på en sjö hörs bjällror och en släde med flera renar spända framför dyker upp i rasande fart. En man, som är inbäddad i den största päls jag sett, hoppar glatt av och hälsar. Det är Nicolaj berättar Mikhail, medan mannens ordflöde på samiska aldrig tycks ta slut. Men så hoppar han snabbt upp på släden och renarna drar iväg honom ut på vidderna. Mikhail, alltid leende, fimpar sin cigarett.
– Han är 75 år och borde inte arbeta. Men när det blir slakt kan han inte stanna hemma.