Det är fyra år sedan jag insåg att jag inte längre kunde läsa. Visst kunde jag fortfarande fläta samman bokstäver till ord och sedan meningar, men den riktiga läsförmågan – den där som löser upp tid och rum och blottlägger världens hemliga sammansättning – hade flugit sin kos. Det var, precis som för så många andra, internets fel.
Det talas mycket om att dagens kids inte slukar böcker, men alldeles för lite om hur lätt det är att förlora läsförmågan som vuxen. Mellan tvättider och instagrambilder och pokémonjakt är det så lätt att glömma bort litteraturen – och när hjärnan inte läser bygger den om sig, kastar läskunnigheten på samma soptipp som kunskaperna i hur man använder en diskett eller spelar in ett kassettblandband.
Jag hade alltid sett mig som en läsande människa, men när jag väl satte mig ner med en bok dröjde det i bästa fall ett par sidor innan jag tappade tråden. Om Marilyn Monroe omnämns måste jag förstås googla när hon levde, och när jag ändå håller på är det lika bra att kolla hur det var hon dog, och rätt vad det är vaknar jag upp ur Wikipediadimman mitt i en artikel om sjökornas fortplantning och inser att det har gått tre timmar.
Det kan förstås låta trivialt – nog finns det värre saker att syssla med än att lära sig om sjökor – men litteratur kan vara en fråga på liv och död. En pinfärsk studie från Yale uppskattar att människor som läser böcker minst en halvtimme om dagen lever nästan två år längre än de som inte läser böcker alls – oavsett kön, ras och utbildningsnivå.
När jag väl satt ord på min begynnande analfabetism kunde jag börja den plågsamma processen att lära mig läsa på nytt. Till en början ungdomsböcker och serieromaner – berättelser som går blixtsnabbt att tugga i sig för en hjärna i behov av ständiga kickar. Jag lärde mig att undgå googlingsträsket genom att läsa på promenad; att fippla med både bok och smartphone i farten är nämligen mer än vad jag klarar av.
I lässammanhang måste jag behandla mig själv som ett mycket litet barn – tydliga rutiner och gott om morötter – för att ge den här googliga hjärnan fria tyglar är att släppa lös en femåring ensam i en godisbutik. Med tiden har jag därför hittat ett belöningssystem som fungerar: För varje tiondels bok jag avslutar får jag skriva en uppdatering i läsappen Goodreads, och när boken är färdigläst kategoriserar jag den efter författare, genre och ursprungsland i ett Excelark. Dessutom är det först när jag har läst färdigt som jag får ställa in en bok i bokhyllan, vilket är praktiskt på så sätt att en snabbt tröttnar på att snubbla över boktorn på sovrumsgolvet.
Sakta men säkert har mina försök gett resultat. Noll böcker 2012 blev åtta året därpå, och när vi nu glidit in på det här årets sista tredjedel har jag hunnit med 35 titlar. På väg hem från mataffären häromdagen, som vanligt med näsan i Emma Clines ”Flickorna”, passerade jag ett par cyklande kids. På avstånd hörde jag en av dem ropa: ”Hon måste verkligen tycka om att läsa!”
Det känns som att någon sorts cirkel har slutits.