Poeten och författaren Karin Boye åker till Tysklands Berlin och året är 1932. Det är slutet av januari. Det är i den fiktiva romanen "Den bästa dagen är en dag av törst" av författaren Jessica Kolterjahn som jag möter henne. Jag hänger med Karin Boye bland bokstäverna och får dricka kaffe med socker och mjölk på konditori på Berlins myllrande gator. Det njuter jag av och tänker att jag ska åka till Berlin fler gånger. Karin Boye hyr till en början ett litet rum hos en familj, standarden är låg. När det blir kallare är hon glad att hon flyttade, det första rummet hade varit kyligt och fuktigt, vintern tycks aldrig ta slut det året, 1932. Karin Boye slipper skriva med ytterkläderna på i sitt nya hyresrum. Det värmer även mig – även mig. Att hon inte fryser mer än hon måste – Karin Boye. Hon pendlar så – Karin. Från att vara en iakttagare av sin omvärld – till att bli en aktiv deltagare i Berlins klubbliv och leva ut sin bisexualitet med bubblor under läpparna och sötma på tungspetsen.
Men Karin Boye gav sig inte hän nattklubbslivet och köttsliga lustar utan gråa stråk – nej – svarta sjok av smärta. Vad är normalt tänker Karin Boye? Är hon sjuk? Då – 1932 – kom ihåg det – var bi- och homosexualitet sett som en defekt och ett straffbart lagbrott. Karin Boye å sin sida hade stark rättskänsla – så den där dragningen mot kvinnor hon kände var svår, nästan outhärdligt plågsam. Karin Boye känner inte att hon är värd sitt liv. Hon upplever att det enda jaget hon är – är hon inte värdig. Och sedan kommer den där oljan kring hennes fötter som gör det svårt att gå. Svårt att leva.
Karin Boye går i psykoterapi hos doktor Schindler – det känns inte bra – inte bra – när man får lyssna på samtalen i boken dem emellan som en objuden gäst som aldrig syns. Hon ligger på en schäslong och drömmar tolkas och jag vill bara säga: Res dig upp och gå Karin! Hon var egen och säregen – men ändå ständigt i påverkan av andra människors tyckande – så stark? Nej. Inte stark. Men vem är stark egentligen? Finns de starka människorna? Som bara är ett enda jag – utan en påverkan av ett du? Hon är sensuell Karin. Njuter med huden och låter könet dra, bedra och bli bedraget. Det leder henne också någonstans som alla vägar ju faktiskt gör – som till den kvinnan Karin blir så där vårigt förälskad i. Kär i. Älskad i. Och av. Margot – Margot Hanel. Hon som blev Karins livskamrat i gott och ont – de orden ligger närmast. När Karin Boye lämnar Berlin och bokstäverna får en punkt. Det känns sorgligt. För att jag vet.
Den 23 april 1941 gick det ut en efterlysning i radion efter Karin Boye. Hon hade varit klädd i yllestrumpor, grova skor och sammetsjacka när hon lämnade hemmet i Allingsås. Hon hittades död den 25 april 1941, hon hade suttit i en halvliggande ställning i en lövdunge, framför en stor sten med utsikt över dalen och staden. Det var ett vackert ställe att dö på. Karin Boyes livlösa kropp fick en bukett blåsippor av en flicka. I dag finns där en minnessten. Margot Hanel då? Hon som Karin Boye mötte i Berlin? Margot hade förlorat kvinnan hon levde för, och tog sitt liv trettioåtta dagar senare.