Och nu snackar jag inte om tomtelögnen – utan om betydligt allvarligare lögner. Vi lurar yngre generationer att allt är möjligt – det finns inga begränsningar. Framåt framåt! Vuxna säger till kidsen att de kan bli allt de vill! Allt är möjligt. För titta bara på Zlatan! En fattig kille från förorten badar numera i sedlar och kan köpa hus överallt i världen till sin vackra fru och sina bedårande barn. Och i Sverige har en arbetarpojke minsann blivit statsminister en gång och en flicka som kom hit som flykting blev minister. En före detta Ockelboare är prins. Så alla kan. Allt.
Men när barnen växer upp och ska ut i livet möter de en stentuff verklighet med isande konkurrens om allt. Det är klart att det blir obekvämt. Som att förvänta sig en lyxsvit med en het älskare och i stället få dela vandrarhemsrum med en fisande gubbe med kartnaglar.
Upptäckten hos den söndercurlade ungdomen blir att det är svårt att få jobb, till och med på de enklaste arbetsplatser. Drömmen om ett arbete på ett häftigt kontor med kreativa personer blev det ingenting av.
Och eftersom man hört att allt är möjligt – så är ju "misslyckandet" också enbart ens eget ansvar. Man skulle ju ha kunnat – egentligen! Det blir ens eget ansvar att drömmen om ett flådigt jobb blev ungdomsarbetslöshet. Eget ansvar att man inte fick prinsessan eller blev en Zlatan. Ens eget ansvar att man inte har vind i håret. Enbart ens eget ansvar att livet är tufft. Klart man blir deprimerad och känner sig misslyckad.
Och nu protesterar föräldrar:
Ska man kapa sina barns drömmar va?! Säga att allt inte alls är möjligt?! Släcka livslågan?!
Nej. Men det handlar om ge ungarna en skopa sunt förnuft och se till att de har en fotsula kvar på jorden.
De flesta av oss blir vare sig statsminister, popartist eller astronauter. Och det alldeles oavsett hur mycket man vill eller anstränger sig. Det finns bara en Zlatan. Allt är inte möjligt för alla – ja – livet är orättvist. Ju fortfarare man fattar det desto bättre. Man är inte alltid sin egen olyckas smed – allt kan man inte styra över.
Så vad ska man göra med den arbetslösa håglösa pillerknaprande ungdomen då?
Ja, inte vet jag. Hade jag suttit inne med svaret hade Anders Borg ringt upp direkt. Men kanske lite så här: Livet ÄR svårt och komplext. Det finns inga enkla lösningar. Kanske börja med att säga så? Och hålla käften om att allt är möjligt och att det inte finns några begränsningar. I stället får man börja där man står för att skapa sig ett drägligt liv och använda sig av de förutsättningar man faktiskt har just nu. Det är som att bygga ett legohus, man får ta pusselbit för pusselbit för att skapa sig ett drägligt liv. Legohuset bygger inte sig själv och ibland är det där byggandet bara så tråkigt och jobbigt. Det gäller att stå ut med det också. Kanske är det också en tröstande tanke att de flesta vuxna inte alls har sina absoluta drömjobb – men att det är bra ändå.