Vi gör en tidsresa och hoppar tillbaka till åttiotalet. Pojkarna har skapat ärtpistoler och skjuter hårda gula okokta ärtor på oss flickor. Killarna ligger i buskarna som krypskyttar och det går inte alltid att se dem. Det svider när ärtan träffar låret - men ondast gör det i magen. Stressen över att inte veta när en gul hård ärta ska träffa mig - kan det hända när som helst och var som helst? På väg till skolbussen? Hur ont kommer det att göra? Kommer jag börja gråta? Kan jag bli blind om en ärta träffar ögat? Pojkbus kallas ärtskjutande av några oförstående vuxna - min ångest negligeras - och där och då som liten flicka började min tystningsprocess.
Att jag inte helt och hållet fortsatte att hålla käften har med en modlig kvinnlig lärarstudent att göra.
Nu till tidigt nittiotal. Några pojkar kommer på att det är kul att ta tjejernas sudd. Det blir en jakt – en lek. Tjejerna försöker ha kvar sina sudd, pojkarna snor sudden och samlar dem som jakttroféer. Jag vill ha kvar mina fina luktsudd - men säger inget. Vuxenvärlden har signalerat till mig att det är så här pojkar agerar - pojkar är pojkar och deras lekar har mycket - mycket vidare gränser än flickornas. Pojkarna får enligt normen ta mer plats och det ofta på flickornas bekostnad. På min bekostnad.
Men sedan händer något – lärarstudenten som har praktik i klassen accepterar inte! Hon går inte med på att pojkarna utan lov tar sudd från skolkompisar. Det är inte OK. Hon markerar – alla stulna sudd samlas in och delas ut till de rätta ägarna .
Där och då väcks något i mig.
Vetskapen om att man kan protestera mot något som känns fel. Det kan till och med få effekt. Mitt sudd är mitt sudd- inte något som bara kan tas ifrån mig av pojkar i en lek jag inte valt att vara med i. Felaktigt agerande kan inte bortförklaras som pojkbus.
Tystningsprocessen i mig avstannades. Långsamt började det ersättas av ett fortfarande pågående arbete att våga säga ifrån när något inte är rättvisst.
Över tjugo år senare efter lärarstudentens agerande kommer ett betänkande från regeringens utredare Svend Dahl där män och jämställdhet utreds i ”Mäns livssituation - makt, sårbarhet och skilda villkor”. Där står det svart på vitt hur viktigt det är att vuxenvärlden reagerar mot barnens ( ofta pojkarnas) ”skojbråk” och ”maktlekar”. Sådana "lekar" kan felaktigt uppfattas av vuxna som ett slags spel som killar och tjejer förväntas delta i, men kan i själva verket vara sårande och få allvarliga konsekvenser för både flickorna och pojkarna. Kränkande beteende mellan barn är bland annat något som kan kopplas samman med att flickor mår dåligt i skolan och bädda för att det dominanta "manligt" beteendet uppfattas som "rätt sätt" att vara på bland barnen. Och att vara "manlig" kan innebära en attityd bland elever ( och vuxna) att pojkar inte ska vara intresserade av att plugga och istället för att läsa i läxboken kastar killarna sudd på andra elever - som i sin tur får sin studiero förstörd.
Roligt för vem?
Frejaskolan i Gnesta vägrade acceptera killars "skojbråk" (roligt för vem?) och tog tag problemen. Man införde nolltolerans mot alla former av "skojbråk" som pojkar ägande sig åt . Man diskuterade attityder och kön. Pojkarna - som innan arbetet låg under riksgenomsnittet - höjde sina betyg till över snittet. Skolans ledning själv ser en koppling mellan händelserna. Och kanske någon flickas självkänsla stärktes?
Själv brukar jag tänka på den där lärarstudenten ibland - på hennes direkta påverkan och hennes värdegrund att alla är värda respekt och att icke OK beteende inte får viftas bort med det förlegade pojkar - är pojkar argumentet. Hon stod upp för oss flickor - och även för pojkarna som fick gränser. Hon stoppade den på började tystningsprocessen i mig. En enda människa agerande kan vara avgörande.