Det dröjer ett par sekunder innan jag inser varför det plötsligt blivit knäpptyst i klassrummet. Läraren, den sörländska, ställde en enkel fråga och jag svarade lika enkelt, jakande. Men på en norrbottnings vis.
Tystnaden bryts när en klasskompis bakom mig – sörlänning, som en förkrossande majoritet av min klass – upprepar mitt svar: schjoo. Omedelbart därefter hakar läraren på: schjoo, schjoo, följt av spridda fnitter. Om jag inte redan listat ut att jag är klassens mesta norrlänning inser jag det definitivt nu.
Det var förstås dömt att hända förr eller senare; våra hemorter har en tendens att rinna ur oss till slut, vare sig vi vill det eller inte. Med tanke på hur ofta jag åsamkar den sorts obekväma tystnader som skriker efter ödemarkstillägg är det ett under att det tog nästan en hel termin innan ett insugs-jo slank ur mig i en gruppsituation.
Antagligen är det oundvikligt när man obor i Norrbotten, men jag tänker så fruktansvärt mycket på min dialekt nu. På varför jag låter som jag gör, vilka krafter som fått min tunga och mina läppar att formas som de gjort, och på hur jag – trots stundvisa fnitter från sörlänningar – kan fortsätta låta så.
Jag kallar min dialekt lulemål, men egentligen är den väl något slags lapptäcke av alla norrländska platser som format mig. Som infödd lulehasafot och stadsunge har jag haft begränsad bekantskap med de genuina norrbottniska målen, och i stället snappat upp brottstycken av mina rötters västerbottensbondska och jämtska.
I rent uppror mot sörländska konventioner bänder jag mina bakre sje-ljud till de främre visslande, bekämpar å:et som dinglar menlöst i Lules sluttamp och kryddar mitt tal med så många färgstarka dialektuttryck jag kan. Även de gånger de råkar vara – ve och fasa – pitmål.
Delvis handlar det förstås om min egen språkliga fåfänga, men på en annan, större nivå om en plikt gentemot en landsända vars historia jag vill kunna vara med och bevara.
Dialekternas långsamma död är ett faktum – jag bär döden i mig, om så bara i så fjuttiga företeelser som att det ofta var tråkigt att hälsa på min gammelmormor och -farmor eftersom jag inte förstod vad de sa.
Bondskan rymmer historien om ett levnadssätt på utdöende, om än av naturliga skäl; det är inte så många av dagens norr- och västerbottningar som behöver ett ord för en gärdsgårdsbyggare eller käppen man hänger kaffepannan på vid lägerelden. Jag skulle så gärna ha den historien i mig.
I stället får jag göra vad jag kan för att bevara min egen skärva dialekthistoria.
Jag har ett alter ego vid namn luletanten – en hyllning till både min uppväxts dialekt och min favorit-tantsort. Hon jobbar inom kommunen, har färgglada glasögonbågar och säger saker som “Lägg rätt utav!” och “Jag blir så föRbannad!” med tjockt L och den fullständiga indignation som bara luletanter kan göra rättvisa. Finns det någon sörlänning som kan uppbåda ett mer effektiv sätt att få tyst på någon än ett perfekt avvägt “Schluta schwamla!” har jag inte sett skymten av hen – och skulle jag göra det skulle luletanten ha ett och annat sanningens ord till svar.
Jag är väl medveten om att det är i Luleå som den kanske fulaste av alla norrbottniska dialekter talas – men den där släpiga grundtonen och ö:na som förvandlas till u:n är tyvärr min lott i livet.
Hade jag velat starta ett dialektkrig hade jag kunnat nämna värre mål längs Norrbottenskusten. Men som vän av länsfred nöjer jag mig med att säga: herregud, jag hade kunnat prata östgötska.
Där har vi en dialekt som borde schluta schwamla.