Blev inbjuden till ett offentligt möte för att tala om hur det är att vara en ”stark kvinna”.
I begreppet laddar jag ord som: ”självständig kvinna”, ”klarar sig själv kvinna”, ”vågar säga sin åsikt kvinna” ”fysiskt och psykisk stark kvinna”.
Och då blir det ju bara bluff om jag ska komma dit och snacka! Jag är inte en stark kvinna överhuvudtaget om vi utgår från kriterierna ovan. Så jag tackade nej till stark kvinna konceptet.
Såriga tuttar
Ta det här med graviditeter till exempel. Starka kvinnor blir gravida, jobbar utan problem tills de åker till BB och föder utan gnäll. När jag var gravid första gången för nio (!) år sedan blev jag sjukskriven och efter jag fött söt bebbe var jag ett blödande vrak med såriga tuttar. Jag klarade inte alls mig själv. Var väldigt ostark både fysiskt och psykiskt.
Andra graviditeten tog jag ut semester sista månaden för att jag bara grinade efter som jag var sååååå trött hela tiden och inte orkade jag med någonting. Ingen kämparglöd där inte – inte en enda styrkecell fanns någonstans i kroppen att kommendera fram. Mitt enda fokus var att få sova och få klappa bebbemagen.
När andra barnet var nyfött åkte jag på värsta infektionen, hade fyrtio graders feber trots pillerknaprande och låg och yrade medan mannen skötte babyn. Barnmorskan sa att jag hade typ dött om jag levt för hundra år sedan. Så var det med de starka kvinnogenerna.
Byta bildäck – nej tack
Vad är mer en definition av en stark kvinna? Hon byter säkert bildäck och glödlampor. Jag byter inga bildäck och inga glödlampor. Skottar inte snö, fixar inga cykeldäck, sitter på passagerarsidan i bilen och närmar mig ogärna så kallade manliga områden där till exempel skruvmejsel är inkluderat. Reparerar inget. Skulle mitt hushåll få ett manligt vuxet tapp så skulle hälften haverera. Avlopp som slabbar igen – hur gör man? Läckor från toaletter hur gör man? Datorer som hänger upp sig – hur gör man?
Mer – stark kvinna står förmodligen stadigt i ordvindar. Men blir jag arg börjar jag lipa. Ska jag föra en argumentation börjar jag staka mig. Jag bryr mig visst om vad folk tycker om mig, vill bli älskad av alla. Så stark? Knappast.
Jag vill inte klara mig själv
Men det kanske värsta är, jag vill INTE klara mig själv, jag VILL inte kunna allt. Jag vill ingå, höra till, bidra med och få bidrag till det här levande livet.
För alltså, jag jobbar hårt för familjen. Jobbar hårt på jobbet. Jobba- slita – jobba – slita. Skulle jag DÄRTILL då göra och lära mig allt det andra som klassas som manliga områden? Jag orkar inte. Jag har ingen kraft. Ja – jag är svag – kan jag få duga ändå eller? Ge mig mer uppdrag i hemmet eller utanför hemmet och jag smulas sönder och blir utbränd. (Nej – jag kommer inte heller byta ansvarsområden i hushållet för att lära mig hur pumpar och element fungerar. Orkar inte lära mig en enda ny grej till – det är ÖVERLADDAT i hjärnan, fattar ni ÖVERLADDAT. Kan jag bara få gå här ifred och laga till en stek och ha koll på alla tider – något jag kan?). Visste ni förresten att kvinnor är mer sjukskrivna än männen? Är mer stressade? Mer pressade?
För mycket att göra?
Dags för revolten – våga vila? Våga be om hjälp?
PS: Nu ska jag gå och köpa en ny mascara som bara rinner vid varmare än 37 grader – det vill säga, tårfast och stressfast. Got to have it.