Det var den 15:e september som Mona Cox (fd Mäki) precis som vilken morgon som helst släppte av sin man Jonathan "Jon" Cox utanför Wimbledon Park Underground Station. Två stationer senare, vid East Putney, klev han av och ytterligare två stationer senare, vid Parsons Green, drabbades London av det senaste terrordådet. Bomben som fanns i tunnelbanevagnen var dock felkonstruerad och i stället för att explodera så började den att brinna. Det räddade antagligen livet på många morgonresenärer den dagen.
– Det är klart att det till en början blev en chock. Han klev ju på just det tåget, men ganska snart förstod vi ju att han inte var kvar på tåget när det hela skedde, förklarar Mona Cox.
Den attacken krävde inga dödsoffer, men 22 personer fördes till sjukhus med brännskador.
Trots den händelsen förklarar Jonathan Cox att det ganska snart efter dådet som det återgick till det normala igen.
– Jag kan lova att de flesta som inte skadade sig vid attacken satt på samma tåg nästa måndag igen. Vi är antagligen mera rädd för att inte klara av att betala våra räkningar än vad vi är för terrorister. Utan jobb kan du inte bo i London, så är det bara.
Mona Mäki flyttade från Norrbotten 1993 för att jobba som Au Pair i Storbritannien och sedan hon träffade Jonathan 1994 så har hon blivit kvar. Nu drygt 20 år senare så har hon hunnit bilda familj med sin man och tillsammans så har de fått barnen Adam, 20 år, Lewis, 17 år, och Sam åtta år. Under värsta julstressen så träffade vi familjen hemma hos dem i Tooting Broadway i södra London.
– Mitt första jobb i London var som Au pair hos en svensk/engelsk familj som hade 3 barn. Jag jobbade och bodde hos dom i Notting Hill i ett år.
– Det andra jobbet som jag sökte och fick i England var i Winchester (en stad tio mil söder om London) där hade Jon och jag vårat första hem tillsamman. Jobbet var som "Nanny" (dagbarnvårdare) och jag hamnade i en familj som hade fem barn. Det var riktigt tufft och jag jobbade 8 till 18 fem dagar i veckan, förklarar Mona.
Även om hon hade träffat kärleken så erkänner Mona att flytten till Storbrittanien ofta väckte känslor av saknad till familjen och släkten hemma i Norrbotten.
– Jag hade ganska ofta hemlängtan under det andra året i England, men efter att vi flyttade tillbaka till London så blev det bättre, förklarar hon.
Trots att det senaste året har skett fyra terrorattacker bara i London så säger sig familjen inte vara speciellt rädda i vardagen och pappan, "Jon", förklarar varför han inte lägger så stor vikt vid terrorattentaten.
– Vi som växte upp i London under hotet av IRA har gjort det till en vana att vara vaken på saker som händer runt oss. Då fick vi lära oss att vara försiktiga och alerta, säger han och fortsätter:
– De här attackerna på senare år är i jämförelse med IRA:s små.
Inte heller sönerna Adam och Lewis känner någon större rädsla trots attackerna.
– Nej. Om vi har planerat att åka in till centrala London så gör vi det. Givetvis blir det lite mera aktuellt direkt efter en attack, men det förändrar inte våra liv, förklarar Lewis.
– Vi pratar inte mycket om terror med kompisar. Givetvis kommer det upp när det har hänt, men det är inget vi diskuterar dagligen, säger Adam.
Att attackerna påverkar familjen utanför London är mera påtagligt och Jon förklarar att Monas anhöriga hemma i Sverige oroas mer än dem själva när ondskan drabbar London.
– Jag tror att när Maj (Monas mamma i Kassa) ser om terrorism på nyheterna så oroas hon för att Mona skulle vara drabbad, säger Jon och fortsätter:
– Det finns absolut en oro för släktingar och vänner när det händer, men det är inte värre här än någon annanstans i världen.
Har ni ändrat era liv efter händelserna i London?
– Nja det tycker jag inte. Jag skulle inte vilja kalla det för en förändring, men givetvis är det en del av våra liv. Jag är definitivt mera orolig för våra barn nu än vad jag var för fem år sedan, säger Mona.
Även om Mona inte tycker att hennes privatliv har förändrats under de senaste åren så kommer hon på att det faktiskt finns saker som har förändrats.
– Jag vill inte själv gå till ställen med stora folksamlingar som julmarknader och liknande. Det är säkert en sak som jag börjat med efter attackerna. I övrigt så lever vi som vi gjorde innan de här två sista åren. Vi åker tunnelbana och buss, men vid ett tillfälle när jag och Sam var inne i stan och fikade så kom det en man utanför fiket som släpade på en resväska och helt plötsligt så lämnade han väskan utanför dörren och gick själv iväg. Då sa jag till Sam att nu går vi, med rädslan att han hade något explosivet i väskan, säger Mona.
Upplever du att människorna i London är mera rädda i dag än tidigare?
– Nej det gör jag inte. Jag tycker att det ser ut som om att allt återgår till det normala efter några dagar, men givetvis läser människorna om det som händer i London och det gör kanske att det upplevs som värre utifrån sett. Samtidigt är det viktigt att det skrivs om det som händer för det är viktigt, säger Jonathan och fortsätter:
– Det är bara hoppas att alla som tar del av nyheterna förstår att det som händer nu inte är lika allvarligt som attackerna av IRA på 70 och 80-talet.
Är du rädd för att rasismen växer i London på grund av attackerna?
– Jag tror att de som är rasister alltid har varit rasister så nej det tror jag inte. Eller - jag vill i alla fall inte tro det, säger Jonathan efter en stunds eftertanke.
Även om Monas oro för familjens säkerhet har vuxit under de senaste åren så försäkrar hon att en flytt inte skulle hjälpa henne att bli lugnare.
–Jag menar att om vi ska flytta så är ju frågan vart vi ska flytta.
– Är det säkert någonstans?, frågar hon sig.
Inte heller sönerna, som i dag har dubbelt medborgarskap, ser någon orsak till att flytta till sitt andra hemland.
– Det är en svår fråga, men om jag skulle flytta så är det inte för att det ena är så mycket bättre än det andra, säger Lewis.
– Jag håller med Lewis. Det är så svårt att förutsäga hur det skulle bli, men det är ju inte givet att det skulle bli till det bättre, säger Adam.
Som om det inte vore nog med ett terrorhotet så röstade britterna igenom det som går under arbetsnamnet Brexit. Folkomröstningen kring Storbritanniens utträde ur EU hölls den 23 juni 2016. Utfallet av folkomröstningen slog ned som en blixt i storstadsområdena i England. Osäkerheten kring vad som skulle hända i och med resultatet blev vardag även hos familjen Cox där Mona fortfarande var svensk medborgare.
– Givetvis blev jag orolig för jag visste ju inte om jag skulle bli tvungen att lämna London för att jag var svensk. Det fanns ju ingen garanti för att jag skulle få stanna även om det inte heller fanns något som sa att jag skulle tvingas lämna. Det skulle ha varit tufft att inte själv kunnat bestämma vad man vill göra med sitt liv, säger hon allvarligt.
Tesen kring varför valresultatet blev som det blev är ingen hemlighet i dag. I stort sett alla storstadsområden i England röstade mot ett utträde medans landsbygden röstade för. 17 410 742 röstade ja till utträde medans 16 141 241 röstade för att landet skulle stanna i EU.
– Brexit drevs till en början av rasism, men inte rasism mot ett specifikt folkslag utan mot rädslan att det kom folk till Storbritannien och tog jobben, förklarar Jon.
Är det så enkelt?
– Ja, jag tror det. De som röstade med Brexit gjorde inte det för att stoppa terrorister utan för att de i grund och botten var rasister. Jag tror att det är viktigt att vi står upp och säger vad vi tycker.
Är du lugnare i dag när det gäller Brexit?
– Absolut för till en början var vi både ledsna och upprörda över utgången av omröstningen. Trots att vi idag inte vet vad som händer så känns det mera som om att vi går mot en mjuk Brexit, säger Jon.
Näst yngsta sonen Lewis erkänner att det var en osäker tid strax efter omröstningen, men att han under senare tid har lugnat ned sig.
– Jag var orolig till en början, men det handlade mer om att man inte kunde veta vad som skulle hända vid ett utträde.
Vad blir effekten tror du?
– Jag tror att vi knappt kommer märka av det, säger Lewis.
Varför tror du att utfallet blev som det blev?
– Det kändes som om att folkomröstningen hölls utan att de som skulle rösta visste vad de röstade om. Det var David Cameron som förde upp idén om en folkomröstning och i dag känns det hela som en dålig idé, säger Adam.
Trots terrorhotet och Brexitomröstningen så kan inte Mona se en framtid någon annanstans än i London. Fördelarna är helt enkelt så mycket större än nackdelarna.
–Det är nära till mycket om du vill resa och sedan så kan du vara helt anonym här. I och med att det bor så mycket människor i London så finns det alla olika sorter också.
– Man kan helt enkelt vara sig själv, säger Mona Cox.
Finns det något du saknar i London?
– Att leva i London innebär många svårigheter. Det går inte att jämföra med säkerhetsnätet med det som finns i Sverige för om du inte jobbar här så är du körd. Så som jag kommer ihåg från Sverige så behöver du inte svälta i alla fall om du blir utan jobb.
Gör det att du kan tänka dig att flytta hem igen?
– Nja jag har bott här så länge så att om jag skulle flytta tillbaka till Sverige så skulle jag bli en invandrare i mitt gamla land. Så mitt svar måste bli nej, säger hon och lägger in en brasklapp:
– Men kanske när jag blir pensionär – men vi får se. Jag har en dröm om en lägenhet i Gamla Stan i Stockholm.
Det var dock inte speciellt långt ifrån att Adam valde Sverige för sina studier, men han ändrade sig och stannade i England.
– Jag har sagt till pojkarna att de kan ni flytta till Sverige när de vill. Jag har förklarat att de har samma rättigheter som alla andra i Sverige för de har dubbelt medborgarskap. Adam kom in på universitetet i Kista, men han valde Birmingham till slut, säger Mona.
När Norrbottens Media besökte familjen och Mona i Tooting så väntade julen strax runt knuten och även den firas i familjen på traditionellt brittiskt vis.
Hur viktig är julen för er?
– Vi firar aldrig den 24 december för då fyller jag år, skrattar Adam innan han fortsätter:
– Fast nej jag vet inte om det är därför vi firar julen den 25 december.
Men mamma Mona förklarar att det var orsaken till en början.
–Lyckligtvis så blev det en orsak till att fira brittisk jul den 25 december, men det tog mig många år att vänja mig vid det, skrattar Mona.
Föredrar ni julskinka eller kalkon?
– Skinka, säger såväl Adam som Lewis.