En resa bland minnen längs Mjöträskvägen
Olof Persson i Lombheden är intresserad av lokalhistoria och har mycket att berätta.- Nog måste man beundra människorna från förr. Dom kunde mycket som inte vi kan, och dom var arbetssamma.
Lombån var ett besvärligt hinder medan flottningen pågick. Först efter många om och men byggdes bron till Knösen.
Foto: bosse johansson
Olle har bland annat varit byggnadsarbetare, lastbilschaufför och entreprenör med egna grävmaskiner.
- Jag har varit mångsysslare, hållit på med det som bjudits. Nu för tiden är jag mest intresserad av hur det varit förr, det jag upplevt och kommer ihåg.
Ett sådant exempel är vägbygget mellan Svartbyn och Luppio:
- Vägen byggdes 1939-40 för att möta ryssen, om han kom. Den som var kommunist måste göra avbön för att få arbete på vägen. De fick själva sätta in en annons i tidningen. Det gällde bland annat en far och son i Ytterlinningen, två bybor fick bevittna deras namnteckningar.
I början på 1920-talet träffades Olles mamma Anna och pappa Nils på Vassholmen där de jobbade. Hemma i Lombheden hade man tre-fyra kor och diversehandel. Sedan dess har avfolkningen varit kraftig längs Mjöträskvägen.
I de fyra byar som ännu lever bor bara tolv personer.
- Förr bodde det cirka 70 personer enbart i Lombheden, nu är vi fem. Då jag körde skolbussen på 60-talet var man full buss, 40-45 barn från Mjöträskvägen och Ytterlinningen.
Lombheden ligger vid Mitti-Lomben, en av de sjöar som är förenade i ett pärlband och har utloppet i Djupträsket. Olle Persson har levande minnen från flottningen och dammen som byggdes 1929-30.
- Man kransågade plank till dammen. Jag tyckte det var väldigt konstigt att dom stod och handsågade, för pappa hade ju cirkelsåg som drevs med en bandtraktor. Han hade gjort sig kälkar så han kunde fara med sågen där dom ville ha sågat.
Problem med överfarten
Folket i Mjöträsk och andra byar hade stora problem med att ta sig över Lombån då dammen var stängd för flottningen.
- Jag minns även då Johan Jakobsson kom med korna från Svartbyn. Dom skulle till fäbodarna men fick vänta tills flottningen var slut och dammen öppnats, det var i regel kring midsommar.
Linus Larsson från Lombheden var dammvakt och det blev nya problem då flottningen las ned.
Flottningsföreningen brydde sig inte om att ta bort dammen. Den måste Bertil Jakobsson på Knösen riva och flottningsföreningen tillät honom inte ens att bygga bro till Knösen.
- Men Bertil skaffade pålar och järnbalkar till bron och resten fixade militären på Ing 3. Bränslet till lastbilarna fick Bertil kosta på, det var i början på 50-talet och kostade 300 kronor, minns Olle Persson.
Karos lockrop
Svartbygården Cecil-Jottas fäboda finns kvar på Lombheden. Fäbodstintan Cecil-Karo brukade locka på korna genom att ropa "Kolivi döm" och "Kosöla".
- Då korna sökte svamp, soppor på hösten, var dom alldeles blodiga av knotten. Karo hade ett hål i fäbodans vägg för att kika efter korna på vägen mot Ytterlinningen.
I dag är Bert Persson på Grellgården i Svartbyn enda bonden mellan Bränna och Morjärv.
- Buskar och sly har tagit över, det går fort då man inte slår. Och nästan ingen dricker mjölk i dag. Man blir ju nästan utskrattad då man är på restaurang och beställer mjölk, säger Olle Persson.
Företagsamt folk
I Lombheden fanns ett tegelbruk men det lades ned i början av 50-talet. Fortfarande finns dock företagsamt folk i trakten - exempelvis Bo-Rolf Johansson som bor granne med Olle Persson och är framgångsrik i Luleå.
- Vi har alltid kallat han Rolf. Han är duktig företagare, vi jobbade tillsammans med svetsningsarbeten.
Olles farfar hade tjärdal för att få tjära till båtbyggeriet och kol till gårdens smedja.
- Min pappa var också smed. Jag kan också smida men jag ångrar att jag inte lärde mig härda. Det var en konst. Man såg hur färgen skiftade, det skulle vara gult och skärt. På det sättet fick man fram rätt hårdhet i yxans och järnspettets egg.
Vrålåket
Olle har alltid varit svag för bilar och är fortfarande aktiv i Överkalix motorklubb. Första bilen var en Hudson Super Six från 1929.
- Jag köpte den i början på 50-talet av Äostadil-Erik; Erik Andersson i Svartbyn. Nais-Olle hade köpt den strax före kriget.
Olle Persson gav 1850 kronor för vrålåket. Det var mycket pengar men det var det värt.
- Det var status att äga en sån här lyxbil. Man blev känd överallt och jag hade mycket roligt, minns Olle då han visar fotot av bilen.
Så jobbar vi med nyheter