I flera decennier bodde Roger och Maj på var sitt håll utan att ha en aning om varandra.
Det är sen november 2022. Platsen är en snöig grusväg långt från all bebyggelse. Plötsligt plingar det till i Majs telefon. ”Kom och drick kaffe”, står det i meddelandet. Avsändaren är en man som hon bara sett på Facebook. Men som ska visa sig bli hennes livskamrat.
***
Knappt ett och ett halvt år senare står paret Maj Aspebo, 66 och Roger Lindbäck, 61, i var sin skoteroverall på en snöig höjd och blickar ut över vinterlandskapet. Nedanför och runt omkring, under allt det vita, breder miltals av skogar, berg, hjortronmyrar, slingrande forellbäckar och renmarker ut sig.
– Att få vara tillsammans på ett sådant här ställe är som en dröm, säger Maj och möter leende Rogers blick.
Paret gillar att ta skidturer i skogen, pimpla eller bara känna lugnet vid en brasa uppe på en bergstopp.
I flera decennier bodde de på var sitt håll utan att ha en aning om varandra. Hon med två numera vuxna döttrar i sitt hus i Koskullskulle i grannkommunen Gällivare, femton mil norrut. Han här i den lilla skogsbyn Kölmjärv, 3,5 mil utanför Överkalix, där han är född och har levt hela sitt liv.
–Jag har aldrig kommit längre än 500 meter efter byavägen, har Roger tidigare skämtsamt berättat vid köksbordet som numera är både hans och hennes.
Orsaken till att han envist vägrat flytta är att han älskar det fria naturnära livet, tidigt tog över taxirörelsen som hans pappa och farbror byggt upp med byn som bas– och att han inte velat att platsen ska dö ut. Samtidigt har han ibland saknat kärleken:
– Visst har jag haft en förhoppning. Men det har känts svårt att hitta någon som vill bo så här.
I höstas flyttade Maj in till Roger med två hundar, höns och åtskilliga lass kompost.
Maj, som fram till 2017 jobbade som borrare i LKAB:s gruva i Malmberget, hade också släppt tanken på en livskamrat. I stället vigde hon fritiden åt att rädda hotad skog. Något som tog fart 2015 när Sveaskog planerade att avverka Rävdalen – ett område med klippor och gamla skogar vid den så kallade Djävulsklyftan utanför Koskullskulle i Gällivare kommun.
–Jag och två andra kvinnor bestämde oss för att försöka göra något. Vi var rookies. Men vi tog hjälp av kunnigt folk och hittade 90 rödlistade och fridlysta arter.
Det resulterade efter åtta års kamp i ett långsiktigt skydd för skogen. Men också till ökande kunskaper för Maj. Faktum är att hon idag själv åker ut och inventerar skog – och att det var just tack vare en sådan resa som hon och Roger träffades.
– Jag var på väg hem och hade lite funderingar. Eftersom jag visste att Roger värnade om skogarna kring hans hemby ville jag bolla några saker. Så jag skrev och frågade. Han svarade att ”jo, men du kan väl komma förbi och dricka kaffe”. Sedan blev det som det blev, säger Maj muntert.
Paret berättar att de innan dess "mötts" bland vänners vänner på facebook. De hade även själva skrivit lite med varandra. Nu ledde Rogers kaffe-invit till att ännu ett steg togs.
– Fast det krävdes två månaders betänketid innan jag tackade ja, säger Maj som på väg hem från ett möte i Luleå gjorde slag i saken:
–Men det var nervöst. Jag hade ju märkt att Roger var en ödmjuk och omhuldande person när han skrev. Men jag undrade hur han såg ut och över rösten.
Idag njuter Maj av att då och då få vakna upp till ljudet av en skälla från någon av Rogers renar.
Idag njuter Maj av att då och då få vakna upp till ljudet av en skälla från någon av Rogers renar.
Något måste i alla fall ha stämt. För efter att timmarna flugit i väg kom paret överens om att Maj skulle stanna tills på morgonen då det ljusnat. Sedan fortsatte de att umgås. Och i höstas, när Maj sålt sitt hus, flyttade hon in till Roger med två hundar, höns – och åtskilliga lass kompost.
– Till sommaren ska vi odla, säger Roger som äntligen inte har behövt oroa sig för var han bor:
– Varje gång jag kom hit och passerade en tall med pansarbark i byn blev jag så lycklig. Här finns fortfarande riktiga skogar. När man åker norrut möts man av tippen i Aitik och av de enorma avverkade ytorna kring Liikavaara. Det bidrog till att jag kände att ”nej nu drar jag i startsnöret och flyttar”, säger Maj.
Men här planeras en vindkraftspark...
– Jo, och den hoppas vi inte ska bli av. Men här är ändå mindre påverkan, säger Maj.
Förutom att pimpla, ta en skidtur i skogen eller bara känna lugnet vid en brasa trivs paret med att laga god mat och göra vardagligheter ihop. Roger som har kört taxi och skolskjutsar i mer än fyrtio år tog vid årsskiftet pension för att riktigt kunna njuta av tiden.
Samtidigt har såklart bägge hunnit skaffa sig egna vanor.
– Jag hade av klimatskäl inte kört skoter på 32 år när vi träffades. Men man får kompromissa. Kan inte vi komma överens, hur ska då grupper kunna enas, säger Maj.
Roger som fick sin första bössa som 13-åring ser jakt och fiske som helt naturligt. Sin första björn sköt han under höstjakten för två år sedan.
Roger och Maj tror att livserfarenheterna gör dem extra rädda om varandra.
Många i miljö- och skogsräddarkretsar månar om rovdjur och andra djur. Så hur går det?
Här säger Maj att hon egentligen inte ser några motsättningar.
– Rennäringen är redan hårt trängd av areella näringar, och skyddsjakt på björn finns ju för att renskötseln ska gå att bedriva.
– Vi kör inte sex mil i tid och otid med bil för att handla mat. Istället tar vi kanske upp en köttbit från frysen.
***
Tillbaka till den snöiga höjden.
Strax innan fotograferingen får paret frågan vad de gillar bäst hos varandra. Maj svarar snabbt Rogers humor, medan han räknar upp hennes självständighet och enkelhet och deras lika intressen.
Bägge tror att livserfarenheterna gör dem extra rädda om varandra.
Maj ler:
– Tanken är att det här ska vara för resten av livet. Vi hoppas att det blir länge.
Innan hon träffade Roger hade skogs- och miljökämpen Maj inte kört skoter på 32 år. "Man får kompromissa".