Minnen från mammaledigheten

Det enda jag minns som riktigt tråkigt var Coop extras lågprismakaroner och deras falukorv av samma lågprismärke. Makaronerna degade ihop sig och blev som en enda grå mjölgröt och korven var väl mest vatten och nästintill smälte bort i stekpannan. Det var slöseri med pengar att köpa maten, för det gick inte att äta. Inte ens om man blundade och höll andan. Annars minns jag det som rätt OK.
De där åren då maken var student och jag mammaledig för första gången och sparade dagar för att kunna vara föräldraledig längre. Man visste ju att det inte var för evigt det var ebb i pengakistan, utan för en kortare period.
Man handlade billigt och lärde sig göra kalops. Som ju är riktigt gott. Man kokade plommonpuré till babyn. Sen räknade man på vinsten av att koka egen plommonpuré och insåg snabbt att det inte blev någon vinst. Man bakade bröd och kokade sylt på blåbären i skogen. Det var hög mysfaktor.
En gång när jag vaknade hade maken stekt våfflor och gjort sylt av vinbären utanför fönstret. Man gjorde inte vaniljsås på äkta vaniljstång, men däremot promenerande man i skogen och tog med sig kaffetermos. På vintern drog vi dottern i skidpulkan vi lånat eller la henne i sparklådan som vi också lånat och tog en sparktur. På sommaren fick vi låna flytväst för att kunna ta oss en tur ut med farfars båt Det är miljövänligt med lånesaker. Leksaker fick vi av makens släktingar och spjälsängen av min moster. Babysängkläder av kollegans fru.
Jag körde runt babyn i jordens fulaste begagnade vagn, men hade ju jordens finaste dotter - så jag var glad ändå. Vagnen är numera skänkt till Röda Korset. Jag handlade i princip inga kläder till mig själv, utan tog ur mammas garderob om jag behövde något nytt ( vi har samma storlek) och svärmor hade snygga skor. Dottern fick däremot nytt och sött, ofta fanns det också rosa kläder på rean.
När jag fyllde år bjöd maken på restauranglunch och hade bokat ett bastubad en eftermiddag på intilliggande hotell. Där delade vi på bubbeldricka, frukt och kex. Jag minns det som en fin tid, alltihopa. Förutom korven och makaronerna då.
När det var jul pysslade jag ihop julklappar, jag hade ju tid medan jag var föräldraledig. Och vi köpte saker också, men inga flådiga ting. Julbordet var knytkalas, gammelfarmor stod för lussebullarna och mormor för rensteken.
Sängen var svärföräldrarnas gamla och mattorna hade gammelfarmor vävt. Allt vi hade bar en historia och saker vi köpte ville vi verkligen ha. Eller behövde verkligen. Jag minns det som mysigt. Jag minns aldrig att vi saknade pengar. Men som sagt: Vi visste att det var för en period.
Vi läste i tidningar om att studenter utan barn hade det fattigt, och vi undrade vad de gjorde för pengarna? Hur de kunde leva så fattigt, när vi hade det så bra och då ändå hade barn i hushållet?
Om jag skulle vilja ha det så igen? Det är inte så att om man bara har kärlek, så har man allt. Men nog värmer det med kärlek. Fast jag vill aldrig mera behöva köpa de där äckliga makaronerna eller korven.