Vi får skaffa barn hur som haver barnen kär, med vem som helst som fick det att pirra i muffen eller rycka i snabeln. Men sedan anser vissa politiker att staten ska bestämma vem som ska vårda babyn, och hur länge, oavsett hur det ser ut där i lägenheten eller kedjehuset. Politikerna vet tydligen bättre än vi föräldrar.
Det anses så besvärligt att de flesta familjer idag väljer att kvinnan tar ut mest föräldradagar, trots att Sverige är ett land där vi officiellt i alla fall tycker att det är viktigt att amma och rekommendationer är bara bröst till barnet de första sex månaderna. Alla som helammat i sex månader vet att det inte bara är att stört lägga av med amningen sen, det krävs månader av tillvänjning av mat. Själv kunde jag inte lämna huset mer än två timmar under de första tio månaderna, med något av barnen.
Det vill säga, för mig skulle det inte fungerat att börja jobba heltid utanför hemmet efter sex månader.
Men det är precis som att vi kvinnor ska vara som maskiner. Jämställdhet förväxlas med att män och kvinnor är lika. Kvinnor ska visserligen vara gravida i nio månader, men det utan komplikationer (för graviditet är ingen sjukdom), föda och så snabbt hem från BB med blödande underliv och vi behöver inte låtsas om biologin, för den är icke jämställd.
För mig tog det två månader att få igång amningen med första barnet, hade jag varit tvungen att börja jobba vid sex månader skulle alltså avtrappningen av tissemjölk börja redan efter fyra månader och tidig matintroduktion så att pappan skulle kunna ta hand om babyn.
Det vill säga: Snacket om helamning i sex månader kan man skippa.
Nej, hon tog inte flaska, nej, jag kunde inte pumpa ut mjölk. Det som fick mina tissar att rinna till var hederligt barnskrik - så omodernt. Så icke maskin. Men hör och häpna, vi var jämställda ändå. Maken studerade distans och var hemma väldigt mycket, men det syns inte i Försäkringskassans statistik.
Nej. Det handlar alltså inte alls om att jag inte tycker att pappa inte ska komma hem. För det tycker jag att han ska. Ni kan alla argumenten, jag också. Men måste vi ta till storsläggan Lag och Ordning och kapa föräldraledigheten 50/50? Är det verkligen bästa sättet? Enda vägen? Kan vi inte hitta en gyllne medelväg? Hur vi lever våra liv ser nämligen så olika ut, Lena lever inte längre självklart med Anders, utan familjer kan vara ihopsatta eller bortsatta eller utsatta hur som haver. Vi lever i ett modernt samhälle och jobbar inte i fabrik mellan åtta och fem. Vi projektjobbar, vi studerar, vi tokjobbar och blir utbrända och startar eget och allt går snabbt. Hur vi ska lösa arbetspusslet parallellt med det viktigaste uppdraget - att vara förälder - det bör vi väl ändå få bestämma hur vi ska lösa själv? Eller är vi för dumma för vårt eget bästa?
Men om man nu gör så, delar föräldraförsäkringen rakt av, då blir det bara de högavlönade som kan styra sitt familjeliv. De med låga inkomster kan inte spara föräldradagar och dra ut på ledigheten.
Pengar äger. Valfrihet för de med rätt plånbok.
En sak till:
Att dela föräldraförsäkringen rakt av mellan föräldrarna förutsätter ju också att båda vuxna är välfungerande vuxna precis då när föräldraledigheten inträffar och så ser inte verkligheten alltid ut. Vuxna är också lite hur som haver, lite här och lite där, lite alkoholiserade, lite frånvarande, lite deprimerade och hur det nu är ställt där bakom fasaden vet vi lite om. Vi är så bra på att sminka över. Men det är ju inte ett huvudargument, bara ett litet konstaterade så där i förbifarten att allt inte är så enkelt. Vi måste kunna ha ett system som är anpassat för våra livsvillkor.
Ett förslag:
Hörrni politiker, börja någon annanstans i kampen för jämställdhet. Börja med lika lön för lika arbete, det vill säga att kvinnor ska tjäna lika mycket som män. Och höjda så kallade kvinnolöner, så att plånboken inte styr vem som är hemma. Det är skamligt att det är mer lönsamt att bygga maskiner, istället för att vårda människor. Men det kanske inte är lika lätt? Då är det ju makthavarna, ni, som ska förändras.
Min tanke:
Föräldraskap varar inte bara ett år, utan ett helt liv. Varför har vi ingen debatt om att det är viktigt att dela på vård av sjukt barn? Om föräldrar delar på den oplanerade ledigheten blir båda lika "obekväma" för arbetsgivaren.
Röster om tvångsdelad föräldraledighet
från Linas blogg
"Helg hela veckan" på nsd.se:
Maja: "På vilket sätt ska vi komma åt den höga statistiken av skilsmässor bland småbarnsföräldrar, där kvinnan drar det stora lasset hemma, männen förstår ingenting när hon tröttnar och barnen hamnar emellan? Skilsmässor kostar ju enorma skattepengar. Tror inte heller på tvångsfördelad föräldraledighet, men jag tror definitivt på att alla män ska vara hemma ett tag. Men så är det ju inte idag...därför att "det här passar bäst för oss"....och sen tröttnar kvinnan och drar. Och vi skattebetalare får pröjsa för att föräldrarna inte förstod bättre innan. Hur gör man?"
Maria: "Jag är också HELT emot tvångsdelning. När man skaffar barn är man förhoppningsvis så vuxen att man kan göra som man vill och det som passar sin familj bäst!
Jag kommer vara hemma och min sambo kommer jobba. Barnen har ändå en bra och nära kontakt med honom eftersom han är närvarande för dom när han är hemma.
Detta passar oss bäst ekonomiskt och för att det är så vi vill göra."
Lotta: "Det här är en intressant debatt! Jag tänker så här: Eftersom vi inte är så bra på att dela när vi får göra som vi vill, eftersom vi inte går framåt i jämställdhetsfrågan, så behövs det nog en lag. När föräldrarna är hemma lika mycket så kommer lika löner mm mm som en konsekvens av det. Jag ammade ett och ett halvt år och jobbade heltid efter ett år som föräldraledig, funkade utmärkt. Det här angår inte bara individen, det här är saker som påverkar hela samhället. Men visst, det finns inga givna svar och det är inte svart eller vitt. Bra initiativ att ta upp detta Lina! "
Petra: " Är inte heller för tvångsdelad föräldraförsäkring, tycker som jag skrev tidigare att det känns som att idiotförklara individen. Och varför stressa barn och mammor som ammar?! sen ekonomiska aspekten.. Visst förstår jag att de vill att pappor ska vara hemma men vi är olika så är det bara. Biologiskt är det bara acceptera att pappor kan inte amma. Sen är det upp till politikerna att fatta att så länge man som familj förlorar ekonomiskt på att pappan är hemma ja då kommer det fortsätta se ut som det gör. Sen har vi den gruppen min man tillhör som har mycket annan ledighet att ta ut, han kommer vara hemma massor med våra barn men det är jag som tar ut all föräldraledighet och detta sysn ju aldrig i statistiken. Som sagt det är grått. Och alla pappor är ju inte bra pappor, endel vill ju helt enkelt inte, hur roligt blir det för barnet? Ja det finns mammor som inte heller är bra men många lever ju i dom gamla könsrollerna ännu trots 2000-tal.... "
Maja: "Personligen tycker jag de första 6 mån är aptråkiga. Jag tycker man ska dela minst lika sen så inte bara mannen får det roliga. Eller: han SKA vara hemma sen ett tag. Samtidigt tror jag inte på att som kvinna slänga sig ut i arbetslivet direkt, man har ju hormoner, läkning, eventuell amning mm. Har hört så många: "det här passar bäst för oss", "vi har inte råd", "jag vill hellre vara hemma än honom" osv. Samtidigt gnäller många över att mannen inte fööörstår och att man som kvinna har allt i huvudet och mannen gör det man säger att han ska göra. Klart det om man inte ser det som "våra" barn som vi ska vara med och ta hand om lika mycket, utan som mina barn som han hjälper till med. Och hur ska han få ett annat synsätt heller när hela samhället skriker att kvinnan har första tjing på barnet"
Nina: "Jag tror att mannen behöver knyta kontakt med barnet lika mkt och därför borde föräldraledigheten delas lika."
Är vi föräldrar dumma i huvudet?
Foto: Gunnar Lundmark/SCANPIX
Så jobbar vi med nyheter