Diana Kohzadi Vesterberg, 31 år, Luleå: ”Varje år den nionde december firar jag stort. Det var det datumet år 2004 som jag, mina föräldrar och mina fyra bröder kom hit till Sverige och Luleå. Det var ungefär två år efter vi flytt från krigets Irak.

Jag minns den dag då min pappa sa att vi var tvungna lämna hemmet som då var omringat av både amerikanska och irakiska trupper. Han beställde en taxi där vi alla klämde in oss. Ingenting kunde vi ta med, inte ens ombyteskläder. Och jag var tvungen klä ut mig till pojke. Som ung tjej, jag var 16 år då, är man otroligt utsatt i krig. Risken för våldtäkt och död är oerhört stor. Så jag tvingades ha ett hård bandage runt bröstkorgen, ta på en stor skjorta från mina bröder, byxor och linda in mitt hår i en turban. Sedan for vi. Vi visste inte var, bara att vi måste bort.

Så småningom nådde vi gränsen till Jordanien och där fanns ett flyktingläger. I ett år och åtta månader blev vi kvar där, i ett litet tält, där regnet rann in på de mattor vi försökte sova på. Kampen om mat var brutal. Att varje dag försöka dela ett bröd på sju personer, att vara utan vatten, att höra kriget nära inpå. Chansen att överleva var mycket liten. Många dog, men FN, Röda korset och andra hjälporganisationer gjorde allt för att få våra röster ut i världen. Utan dem hade jag inte levt.

Kontrasten att komma från sandstormar och regn i Jordanien till att kliva av planet och få en säng i Sverige var overklig. Jag kommer alltid vara tacksam över att ha hamnat just här, och framför allt här uppe där det är så lugnt och tryggt. Än i dag får jag nypa mig i armen då och då för att förstå att jag bor här. Vi hade verkligen inga alternativ att vara kvar där vi var. Att få ha kvar det liv man har, kunna leva det i ett land där man får tak över huvudet, mat på bordet och rinnande vatten i kranarna är en dröm. Min man som är härifrån klagar ibland över små saker, som att snön vräker ned. Då måste jag ryta ifrån och påminna om att det bara är snö som faller ned från himlen. Det är inget man dör av, jag lovar.”