"Jag har fått kännedom av en mörk tid som rådde"

Kerstin Larsson i Råneå har forskat i sin släkts historia. Nu har den 69-årige före detta förskolläraren gett ut en bok.

Kerstin Larsson i Råneå inspirerades av ett radioprogram i SR i fem avsnitt av Randi Mossinge Norheim som handlade om Vipeholm sjukhus för sinnesslöa.

Kerstin Larsson i Råneå inspirerades av ett radioprogram i SR i fem avsnitt av Randi Mossinge Norheim som handlade om Vipeholm sjukhus för sinnesslöa.

Foto: Joakim Nordlund

Litteratur2021-03-19 20:34

I sin hand håller Kerstin Larsson boken Mina bortglömda mostrar Svea och Eivor. Den sedan några år tillbaka pensionerade förskolläraren har skrivit en dokumentär berättelse om två av hennes mammas systrar som båda var förståndshandikappade. 
Som så många andra förståndshandikappade lämnades mostrarna bort och fick istället ett liv på olika institutioner. 
– Den utlösande orsaken till att jag började skriva berättelsen Mina bortglömda mostrar Svea och Eivor var ett radioprogram i fem avsnitt av Randi Mossinge Norheim i Sveriges radio. Hon gjorde en dokumentär om Vipeholm sjukhus för sinnesslöa. Jag visste ju att min moster Svea hade dött där, säger Kerstin Larsson. 
Sedan tidigare hade hon en del material om sina mostrar men hon letade och fick tag på ytterligare information. 
– Genom att studera dessa växte min berättelse fram och jag kunde konstatera att nu hade jag fått kännedom av en mörk tid som rådde i Sverige. Detta vill jag berätta, en sann verklighet som drabbade både individen och deras familjer, säger hon. 
Hennes mamma Elsa Vikbergs uppväxt blev svår eftersom hennes mor dog i barnsäng när hon hade fött sitt femte barn. Barnaskaran splittrades  och två av syskonen hamnade på institution. 
– I slutet av 80-talet började min mor att berätta om sin uppväxt och jag spelade in våra samtal. Jag började släktforska 1990. Jag och min mamma brukade resa tillsammans om somrarna, säger författaren. 
År 1942 flyttades Kerstin Larssons äldsta moster Svea Lindh till Höghammars sinnesslöanstalt i Bollnäs. 
Hon skickades därefter vidare till Vipeholm i Skåne som var en liknande institution.  
– Hon var egentligen inte välkommen där heller. Hon var inte välkommen någonstans. Hon vägde 29 kilo och var då 33 år gammal, säger hon.
– Jag vet att det i Sverige finns många som har syskon som glömts bort liksom min mammas syskon eftersom det nu finns många vittnesmål om det. Alla måste få ha sitt människovärde i dagens samhälle, säger hon. 
Mosterns intelligens bedömdes så att hon fick noll på en sjugradig skala. 
– Det gjorde att hon inte var värd någonting alls. När hon var hemma lekte hon med sina syskon och hade ett tal även om det var begränsat. Här hade alla de förmågorna försvunnit helt - och ett djur hade mer värde än henne. Jag blev så ledsen när jag läste och det gick upp för mig hur hon hade haft det, säger Kerstin Larsson med låg stämma.  

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!