– Det är något speciellt med Kiruna. Jag tror inte att folk som bor här förstår det alltid, hur otroligt det är att man på tio minuter kan ta sig från stadskärnan och gå från landsvägen och sätta sig och grilla korv. Naturen är otroligt på och nära och man har tillgång till levande vatten och skog och myr och fjäll. Det är så otroligt speciellt, säger hon.
Hon är nybliven stolt ambassadör för Kiruna bokfestival.
- Det är min hemstad som jag känner så otroligt starkt för och det handlar om böcker som är mitt liv. Jag vet inte vad som kan kännas bättre än så?
Åsa Larsson är uppvuxen i Kiruna. Hon flyttade söderut 1989 - ändå är det Kiruna hon kallar hemma och beskriver i sina romaner som om hon fortfarande satt i Kurravaara och följde älvens rörelser.
- Jag känner att jag har bott här hela livet. Jag känner mig så hemma här trots att jag inte bott här på så länge, säger hon.
Hon anser att det bästa sättet att lära känna en författare är genom att läsa författarens första bok. I hennes eget fall heter den boken Solstorm. Det är en deckare där frikyrkoförsamlingens ledare hittas mördad och fallet utreds av juristen Rebecka Martinsson.
– Att ha med sig i bagaget att komma häruppe ifrån som det var då, och också hela den här grejen med frikyrkan, det var ju jättemycket jag. Men sen skapar man sitt eget universum och det är den här Rebecka Martinssonvärlden.
Hon kände sig själv väldigt ofri i frikyrkan.
- Jag tycker att jag läkte mig själv och mitt förhållande till kyrkan och Gud när jag skrev den första och andra romanen. Idag kallar jag mig kristen men jag har ett ganska avslappnat förhållande till Gud och Bibeln.
Många av hennes läsare säger att de känner igen sig i stämningen i hennes böcker.
- Många av mina läsare säger att de gillar att vara i den här världen av hundar och älven och den platsens ande på något sätt som kanske inte har så mycket att göra med Kurravaara idag.
Det som drev Åsa Larsson att börja skriva var att hon inte kände sig lycklig. Hon hade studerat juridik och arbetade som jurist.
- Jag hade fått mitt första barn och borde ha varit lycklig. Men jag kände att jag inte var det. Jag kände att mitt liv hade blivit otroligt torftigt. I hjärtat och i huvudet. Jag slutade läsa böcker när jag började plugga. Jag längtade efter att göra något kreativt och när jag började skriva var det som att hitta mig själv igen.
Hon är uppvuxen i en bokläsande familj och att skriva är något hon alltid gjort.
- Jag är en sådan unge som skrivit början på hur många romaner som helst.
Hon visste redan när hon började skriva sina deckare om juristen Rebecka Martinsson att hon bara hade sex böcker om henne i sig.
- Jag kände instinktivt att hon är en person som kommer att räcka i sex böcker. Jag tror också när man håller på med kreativa saker att man måste veta när man ska sluta för att man ska kunna göra något annat, annars blir man tråkig. Det predikar jag. Det gäller hela livet. Man måste veta när man ska sluta många saker, när man ska sluta ett jobb eller en relation. Det är en konst i sig.
Nu är det bara en bok kvar att ge ut om Rebecka Martinsson.
- Det är den sista boken så jag måste knyta ihop hennes historia lite grann.
Idag bor Åsa Larsson i Mariefred. Där delar hon kontor med språkforskaren Ingela Korsell. Det är också där handlingen utspelar sig i deras gemensamma böcker - PAX.
De började författa tillsammans när Åsa Larsson fick en förfrågan från radio om hon inte kunde skriva en spänningsföljetong för ungdomar mellan 9-11 år, den magiska mellanåldern som de kallade det. Eller bokslukaråldern.
Författarna upplevde att det fanns få böcker för just 9-11 åringar. Men så började en berättelse komma till dem. Berättelsen handlar om två syskon.
– Det kom två bröder, säger Ingela Korsell
– Berättelsen bergtog oss, det var en ren kärlekshistoria, berättar Åsa Larsson.
De skriver i ett högt tempo, tre böcker per år. Det kan komma sms på nätterna med nya idéer från den ena till den andra. Det finns fyra böcker i serien.
- Den femte lämnade vi in igår, säger Åsa Larsson.
De beskriver sitt samarbete som ett jobbäktenskap.
- Det är som att man leker en lek ihop med en kompis som är lika insatt och besatt, säger Ingela Korsell.
– Människan är helt oförmögen att vara i balans. Hela livet handlar om att vi är prästens lilla kråka som är i det ena diket och sedan i det andra diktet - att vi försöker hitta någons slags balans i allting. Och så håller man på tills man dör, säger Åsa Larsson.