Barnen suckar irriterat och undrar VARFÖR jag måste strö tidningshögar efter mig överallt och VARFÖR måste det vara bokhögar på varje ledig kvadratmeter i kedjehuset och varför tappar jag bort alla lappar, tappar bort ALLT?
Kan-jag-inte-bara-skärpa-mig?! Det känns som omvända roller på något sätt.
Och innan jag hinner svara så snavar jag över en hög med dagstidningar - som är varvade med kokböcker och bra-att-ha-artiklar som är utrivna någonstans ifrån - och jag möts av himlande ögon istället för medkänsla. Utvecklingen i mitt fall från teen till mum har varit lika med noll. Fortfarande dessa högar överallt och den där kvävande känslan av allt man missar och tappar bort. Jag drömmer mardrömmar om fallande tidningar som krossar mina revben, omodernt egentligen, nu när allt ska vara digitalt.
En sak jag alltid stört mig på är pedanter - jag har liksom fnyst inombords åt de där människor som har det som en sjukhussal hemma, rent och jätterent och ännu renare och allt organiserat till minsta pappers-skrynkel-lapp. De kan ju inte ha något liv- har jag resonerat i min föraktfullhet- för hur HINNER någon alls städa så där jättemycket och ha alla papper sorterade i pärmar som går i nyans av modern halloncreme? Vem har tid med en superwoman - sorterad post och fungerade källsortering av dagstidningar i dagens moderna samhälle där hemmafrun bara finns som tanke och romantisk idé ( med stora svarta flaggan om papperstidningars död kommer det här problemet med källsortering av dagstidningar i och för sig lösa sig av sig självt. Praktiskt på ett sätt).
Men, ska jag rannsaka mig själv - och det har jag gjort - handlar det bara om ren och icke- välstädad avundsjuka riktad mot pedanterna. Jag har föraktat det jag själv vill vara! Alla hobbypsykologer får rätt- det man stör sig på vill man ha. Mina sura kommentarer om pedanter är lika osnygga som en näsa med för mycket näshår. Mitt arbetsbord på kontoret svämmar över av trasiga pennor, mögliga kaffekoppar och gamla anteckningar - nej- det känns inte kreativt längre - jag vill bara ha det ordenligt! Men hur gör man? Efter 33 år som rörig hjulbent individ är det inte det lättaste att bara gå en annan väg. Som att bli kobent i en handvändning. För det krävs handkraft och förmodligen våld.
Bestämde: Mitt projekt skulle vara att bli lite mera pedant- och steg ett skulle vara att inte drälla tidningar och böcker omkring mig överallt. Men sedan läste jag i DN att det minimilistiska välstädade hemmet är så ute, nu ska vi ha pryttlar överallt och när jag bläddrar i IKEA ser jag att bokhögar och tidningshögar är trendigare än någonsin. Så nu är man trendig också! Det vill man ju vara - så motivationen att sortera lappar, papper och böcker sjönk till noll. Men familjen suckar fortfarande - så nu är första steget i projektet pedant att leta böcker eller tidningar som skriver om hur man får ordning och reda, allt för att få lite sorteringsglöd.
PS: När jag ringde Rikspolisstyrelsen eftersom jag tappat bort pappet om min fortkörningsbot - (fotad av en fartkamera) fick jag faktiskt beröm för att jag ringde. Kände mig duktig där ett tag och lyckades nästa glömma bort den jättesaftiga räkningen som kommer och ser till att den där dunjackan jag vill ha för över femtusen spänn bara är att glömma. Jag har väl berättat att jag tvättade min Fjällrävendunjacka i fjol och den kom ut som en jätte-liten-fjäll-räven-dunjacka? Så kan det gå i städivern.