På ett plan kan jag verkligen förstå att bärplockning inte är på topplistan över roliga saker att göra för alla i hela mänskligheten. Att personer kan anse att tiden kan användas till bättre aktiviteter än att ha näsan ner i blåbärsriset och baken upp mot molnen går att förstå. Men då har de personerna förmodligen inte kokat sin alldeles egna blåbärssylt som de klickat på filmjölken.
I dag var en bra dag för mig. Började med de svarta vinbären i stugans försummade buskar. Bären var kokettstora och malliga i sin blåsvarta skrud. Det kändes nästan overkligt att höra bären klonga ner i plasthinkarna.
Det som är så exotiskt, när en har vuxit upp flera, flera mil norr om polcirkeln och sedan flyttar ungefär till mitten av Sverige, är att betrakta växtligheten. Allt tycks växa, som att det är anabola i alltihopa. Allt tycks vara enormt.
Sedan kommer vi till det mycket exotiska: Hallon.
Här i Härnösand, där jag nu bor, kan man plocka hallon i skogen — eller skog och skog — hallonbuskarna jag hittade låg intill övervuxna ängar och före detta kalhyggen, samt skog nära stugområden. Det är snårigt att plocka hallon. En rivig hallonbuske låg mitt bland ilskna brännässlor och dessutom omgiven av hetsig tall och klängig björk. Det gällde att knixa sig fram. Tur att man är relativt smal 150 cm kvinna utan artros. Det går som lättare då. Och med tanke på att man kan andas och prata utan att få en insektfarm innanför huden så är det rena spaupplevelsen.
Jag plockar blåbär idag också. När mina barn protesterade över att de fick hänga med i blåbärskogen drog jag mina egna plocka-bär-anekdoter från barndomen. Jag började: ”Ni ska veta, när mamma var barn…..”
De hatar mina bärplockarstorys.
De tror jag överdriver.
Det gör jag icke. För att plocka bär i Norrbotten, det ÄR att plocka bär. Det ÄR på rikt. Allt annat är bärglajderi.
Innan jag inledde min blåbärplockarkarriär här i Västernorrland, det var i fjol, var jag mycket häpen över hur-mycket-liter-blåbär-folk-i Västernorrland plockade. Jag såg blåbärsplockarna som supermänniskor. Superblåbärsplockarmaskiner.
Men nu har deras glimmer falnat.
Tyvärr— tyvärr— era litrar är inte så imponerade. För det är lättplättplockat med blåbär i mitten av Sverige. Bären är stora och många och överallt och det är så jäkla myggfritt! Kan det vara så här att plocka blåbär? Behöver man inte täcka varenda kroppsdel, smörja in sig med beckolja, lägga på sig keps med myggnät över och sedan ändå i skogen bli offer för insekterna? För att inte skriva om hjortronplocket på blöta myrar långt bort i ingenmansland. Det är där man tror man blir galen när man fyller hinken med det gula guldet medan myggen älskar en, det efter att ha vandrat i oändlighet i en omänsklig terräng. Det är möjligtvis också galenskap.
Man brukar tala om den starka tysta norrbottningen. Det har med bärplockningen att göra. Jag är helt säker.
Att plocka bär i Norrbotten gör att man blir så härdad, man lär sig stå ut, man lär sig smärta, styrka, man lär sig uthållighet. Tystnaden är helt enkelt för att det inte går att öppna käften när man plockar bär i skogen. Det går knappt att andas. Det är bärplockningen som fostrat folket. Det är bärplockningen som är orsaken till norrbottningarnas själ.