Jag hostar upp lungorna på hallgolvet om och om igen. Och maken är borta och jag är själv med barnen. Sitter ner med knäna mellan benen och önskar hjälp.
Hjälp att rodda ihop allt som heter vardag, hjälp att gå ut med hunden, hjälp att jobba, hjälp att förbereda föreläsningen. Hjälp att skotta sig igenom skiten i huset och torka bort den intorkade saften under stolsbenen, den där saftfläcken som fått ludd på sig. Vill vara oförskämt rik. Då skulle jag ha hemhjälp flera timmar om dagen. Och jag bryr mig noll om att vara PK-korrekt, skiter i att man ska VILJA klara allt själv. Jag vill inte klara mig själv. Vill absolut inte, men jag måste.
Drömmer jag är kronprinsessa och min hemhjälp tömmer disk- och tvättmaskinen samt fyller dem igen. Min hemhjälp dammsuger golvet, till och med bakom soffan, sorterar smålego, plockar upp Barbieskorna, de är jättesmå, köper extra vantar på Lindex och torkar av köksbordet efter frukosttornadon. Ser till att det alltid finns mjölk i kylskåpet och bröd i skafferiet.
Min hemhjälp för sura mjölkförpackningar till återvinningen medan jag hostar upp lungorna på hallgolvet. Kronprinsessan älskar sin hemhjälp.
Jag ringer vårdcentralen - ska man hosta upp lungorna? Men allt är normalt säger snälla tanten i luren. Att spy efter hostattacker är OK och så länge jag inte har feber så....
Har jag feber? Jag känner mig svag, benen darrar. Tänk om jag dör i en hostattack? Vem tar barnen då? Vem? Jag ringer maken och grinar, kom hem nu! Kom hem. Man kan inte jobba borta, när man har barn hemma. Och kan man jobba borta fast man har barn hemma, så kan man INTE GÖRA DET när frun och barnen är sjuka. Då blir allt så skört, som en genomskinlig tråd av såpa, och vem ska skura upp mina lungor från hallen är det tänkt?
Barnen blir sjuka. De hostar på nätterna och spyr gult. Är det deras lungor? Jag tröstar och baddar deras pannor. Dottern säger att jag pratar i sömnen medan jag ger henne hostmedicin. Jag pratar om mössor på dagis, att de måste märkas med namn. Jag smeker varma ryggar och mutar i dem Alvedon. De ska få leksaker, bara de tar medicin, bara de är snälla nu, var snäll mot mamma. Jag köper deras medgörlighet.
På dagen orkar jag inte med pedagogik. Orkar inte vara så-som-man-ska-vara-som-förälder. Barnen får titta exakt så mycket TV de vill, till och med den där hemska barnkanalen med reklam i. Den kanalen som annars är förbjuden. För där är det så mycket slåss-tv. Själv ligger jag under en filt och darrar och hostar. Barnen får äta så många isglassar de vill, bara de stänger frysen efter sig. Vi tar oss igenom tillsammans. Vi gör det.