Vi läser med förfäran om föräldrar som totalt har kapitulerat inför sin föräldraroll: med effekten att familjen är som ett mycket dåligt fungerade zoo som andra förskräckt kan studera och förfasa sig över ( och pusta ut över att det just denna gången handlade det om andras ungar, inte ens egna barn).
Ungarna beskrivs som vilddjur som inte kan det banalaste bordsskick, som inte säger tack efter maten, som skriker efter leksaker i butikerna likt ylande vargar, barn som springer runt i vänthallar som illrar på väg från sin pöbel.Föräldrarna i sin tur tittar på sina horribla avkommor med fiskögon, utan tillstymmelse till reaktion.
Realityshow. Freakshow. Zooshow.
Jag får ont i magen av tonläget.
Det är något som är fetfel, oavsett hur man vänder sitt arsle.
Vi sviker barnen — antigen genom att inte vägleda dem rätt, eller genom att offentligt tillskriva barnen förnedrande beteenden. Precis som att barn inte är individer, utan en personlös mullrande massa.
Tillåt mig att skriva en tanke: Är det inte så att äldre generationer alltid älskat att gnälla på den yngre? Att det är sedan gammalt. Att det liksom är av hävd. Det kommer så att säga med åldern att yttra saker som ”dagens barn” och ”dagens ungdomar” eller ”när jag var ung, då minsann….”.
När jag var barn under 1980-talet hörde jag ständigt att min generation var totalt förtappade, inte någonsin under manna minne hade det gått sådana ouppfostrade ungar på gatorna. Jag blev så otroligt ledsen av det tonläget och fick ont i själen — på riktigt.
Som jag oroade mig över hur det skulle gå för mig och mina klasskamrater, vi som enligt några i vuxenvärlden var förtappade.
Nu är min generation vuxna och det gick rätt OK överlag. Vi kan säga tack efter maten, vi reser oss för äldre på bussen, vi bidrar till BNP:t .
Men det skrivet: låt oss ändå hålla det öppet att det KAN vara så att dagens barn faktiskt är mer ouppfostrade än tidigare generationer. Att det faktiskt KAN vara så att vi som är föräldrar nu är flera snäpp sämre på att lotsa våra barn till att bli smidiga sociala varelser som tar hänsyn till andra människor.
OM det är så krävs en seriös debatt, bortom barn— är — vilda —djur—diskussionen. Då måste vi prata om VARFÖR det finns brister i föräldraskapet hos så många. Det verkar ju uppenbarligen vara en kollektiv kollaps i föräldraskapet, snarare än en individuella felsteg.
Varför orkar, alternativt kan inte, vuxna prata med sina barn om hur man agerar i glasskön, berätta att man ska dela med sig av sitt godis för att det är juste, snacka om hur man talar till varandra kring middagsbordet?
Varför orkar, alternativt kan inte, vuxna vara sådana tydliga goda förebilder för sina barn i sociala sammanhang så att barnen gör likadant?
Varför orkar, alternativt kan inte, vuxna tala om vilket språkbruk som är hyfsat och vettigt i dialoger med andra människor?
Om ouppfostrade barn är ett nytt alarmerande samhällsfenomen i Sverige så måste det ju vara ett tecken på att något inte står rätt till, att någon väg har dragits åt fel håll. För knappast en enda förälder vill att ens unge ska vara bortskämd, dryg, skrikande otrevlig diva som ingen vill hänga med och andra vuxna himlar med ögonen åt. Det är inte det livet man vill till ens barn. Om det är så att det ändå är precis det som sker, att stora grupper av föräldrar inte förmår att vägleda och uppfostra sina barn. så måste vi försöka förstå varför det är så. Och sedan måste vi faktiskt prata om om hur vi tillsammans ska agera för att vi ska skapa ett bra samhälle där vi bryr oss om varandra.
Det duger inte betraktar varandra som vilddjur på ett galet zoo.