Grattis alla flickföräldrar! Nu förtiden finns ju värsta bästa namnet för flickans kön. Hipp hipp Snippa!
Annat var det när jag växte upp. Då fick föräldrar kalla flickkönet för något hemmasnickrat ord och det var ju ingen hejd på fantasin där: Frampempa, framstjärt, kissemurra, pullan, stjärt, framrumpa, kissen, kissemiss, blåsan, kråkan, kissrumpa, kissblåsan,....................(fyll i eget alternativ på den streckande raden).
Våra föräldrar gjorde ju vad de kunde av de bokstäver de hade liksom, eftersom att det inte fanns något allmänt vedertaget namn för flickors kön. Jag menar, man kan förstå att de inte ville använda ord som slida eller fitta. Hur det än är så är de orden speciella, med laddning och klar vuxenanknytning.
En signal på något
Nu kan man se det som kärleksfullt att flickans kön hade tusen namn innan hon fick ett. Typ kärt barn har många namn, men så var det inte riktigt. Det är bara att sätta på sig köns-struktur-glasögonen för att se klart. Snarare var det (är det?) så här: Tjejers könsorgan var något luddigt, pinsamt "det". Och att ha en kroppsdel utan namn är ju en signal på något, eller hur. På ett icke erkännande eller ett tabubeläggande "Vi pratar inte om det du har mellan benen".
Men annat var det (och är det?) med killarnas häng. Ordet snopp var redan då helt avdramatiserat och i födelseannonserna i NSD kunde man läsa: Flaggan i topp, det kom en med snopp (när jag föddes 1979 fick mina föräldrar ett grattiskort där det stod: "Flaggan i topp, det blev en utan snopp").
Jag är så glad att ordet snippa kom. Att vi har fått ett samlat ord kring flickornas kön. Här får vi ge all cred till RFSU som började hårdlansera ordet 2001 mot förskolornas personal och det gav sockrig utdelning. Förskolans personal började successivt säga snippor om flickors kön och barnen påverkades och spred ordbruket vidare till sina föräldrar.
2006 vandrade snippan stolt in i Svenska Akademiens ordlista, vi snippade loss, och så hade det kunnat snipp snapp slutat där.
Men icke. Tjejers könsorgan är fortfarande lite pinigt och lite tabu och lite så där på halv kant ibland, och inte helt inbjuden på riktigt i ordfamiljen.
Hittepåord
På föräldraforumet Familjeliv.se kan man läsa en debattråd startad av en flickmamma som undrar vad hon ska kalla sin dotters kön. 2011.
Det kan tyckas vara en ickefråga, låt var och en behålla sina könsord för sig själv. Men tänk så här: Starta en diskussionstråd och undra vad man ska kalla pojkars kön för. Det känns ju genast lite odd, eller hur. Snopp. Så klart.
Och vi drar det här med namn på kroppsdelar ett steg längre. Vad tänker man om en förälder startar en diskussionstråd med fundering kring vad man ska kalla pekfingret för, eller örongångarna, eller näsborrarna?
Det vore ju lite humoristiskt och vrickat eller hur? Vi inser ju att mänskligheten förenklas av att vi alla kallar näsan för näsan, sedan kan man ju slänga sig med slangord då och då, som kroken eller slangen. Men en näsa är en näsa.
- Jag har ont i näsan, säger barnet när den har ont i näsan, och barnet säger inget hittepåord.
Barnen har fått verktyg för att kommunicera kring sin kropp. Tänk ett varv på det - och inse hur viktigt det faktiskt är. Att ha vedertagna och riktiga ord för att kunna prata om sin kropp. Att allt, även en kvinnas kön, har ett namn. Det är ett erkännande.
Känns det fortfarande jobbigt att säga snippa kära flickförälder? Eller mor- och farförälder för den delen. Fick bästa tipset som jag använt mig av: Gå in i toaletten, stäng in dig och säg orden högt för dig själv gång på gång. Till slut mister ordet sin laddning. Så, snipp - it baby.