Mig kan ni inte lura, Fru Årstid. Jag vet att höst inte är lika med h som i Härligt och Harmoniskt, utan h som i Hosta och Hektiskt. Höst går hand i hand med hederlig rekorderlig dunders-super-förkylning. Så fort ungarna kommer tillbaka till skolan och förskolan efter sommarlovet blir de anfallna av mycket aggressiva onådiga bacilltrupper med extra radioaktiv utrustning och det är knock out för dem som kommer i vägen. Over and bed. Sedan faller familjemedlemmarna en efter en in i feberfrossa , muskelont, variga halsar och andra fysiska otrevligheter. Man vabbar och undrar om Försäkringskassan kommer misstänka en för bedrägeri på grund av det stora antalet begärda dagar. Och man undrar om jobbet kommer hitta någon dold paragraf som heter "Sparken på grund av för mycket vabbande som sabbade". Man ber en stilla bön om att få sova en stund. Att en "springa fram- och- tillbaka- natt hos sjuka barn" efterföljs av en stunds djup vila mellan klockan sex och sju på morgonen. Då känns nämligen ens egen proppade snorhuvud lite lättare att bära upp. Under sjukperioderna har man som mamma inte så höga krav på vardagen. Man vill mest leva och att huvudet inte ska tippa framåt och dra ner hela kroppen på parkettgolvet.
En förälder är aldrig off. Inte ens om man har 39 graders feber och en huvudvärk som man aldrig upplevt vidden av, icke alls jämförbart med den värsta baksmällan man haft i hela sitt liv.
Som avlare till minimänniskor är man on och ständigt redo to go. Med en febertermometer i ena handen och toapapper i den andra. Man välsignar SVT och Barnkanalen som ens sjuka ungar håglöst stirrar på, vita och sköra som konserverade bräckliga sparrisar. Som vuxen tränar man sig i grenen: Heroiska insatser i tålamod och Fånga spyor i hink.
Egentligen är det alltid mest synd om de sjuka barnen, så är det ju. Men om man själv är sjuk och har en dag med sjuka barn, och inte fått sova sammanhängande, så börjar man tycka oändligt synd om sig själv. Alltså oändligt. Ja, den här sortens gnäll kan du sortera under arkivet Välfärdsömkan. Likaväl: Man tycker patetiskt oändligt synd om sig själv. Allt blir som en grå fuktig illaluktande dimma utan slut, det enda man kan tänka på är: Låt det bli kväll och natt. Låt mig få lägga mig i sängen igen.
Man hallucinerar om täcken och kuddar, om len bomull mot ens kind. När mina barn var mindre, säg i blöjåldern, och de var sjuka samtidigt som jag var sjuk, då kunde jag fantisera om ålderdomshem. Att få bli riktigt rejält skitgammal och halvt dement. Att få sitta på en stol hela dagen, alltså en heeeel dag, med filt över knäna och bara stirra rakt fram i luften och bara tänka gamla tankar. Ta sig en liten tjuvatupplur då och då på si så dära en kvart. Bli serverad kaffe med dopp av en vänlig själ. Aldrig lyfta rumpan i onödan, inte en enda gång i onödan, och nästan allt räknas som i onödan när man sitter där på stolen med filten över knäna. Sedan skulle det bli dags att gå till sängs, där på pensionärshemmet. Då skulle jag få sova i ullsockor och bomullsnattlinne, helt ostört. En hel natt. Den där pensionärsdrömmen var en sådan där rosa, stjärnhimmel för mig då, ett mål som fick mig att stappla fram mellan spyan och diarrén, den målbilden fick mig att orka lite - lite till. Vi har alla våra visioner. Over and bed.
Lina bloggar på
www.nsd.se/blogg/