Bäckmete är ett fiskesätt som kommer mer och mer i skymundan. I våra fisketidningar är det bara författaren och fiskegurun Gunnar Westrin som omnämner det i sina böcker från barndomens Jämtland.
För att lyckas i detta spännande fiske är det några saker som måste finnas till hands. Det allra viktigaste är en bäck eller å med fisk. Sedan tillkommer ett lagom långt metspö som med fördel kan vara av vad skogen har att erbjuda, eller ett lite smidigare av glasfiber eller bambu. Till metspöet inhandlar man en nylonlina 0.25 - 0.35 beroendes av hur stor fisken är i bäcken eller ån, krokar finns i en uppsjö men jag använder mig av rak öringskrok storlek 10.
När man väl utrustat sig är det bara att ringa den arbetskompis som så bredvilligt erbjudit sig ställa upp som mentor. Sedan packar man ryggsäcken för en skön och spännande fisketur i vildmarken.
Kompisen svängde upp framför porten och jag gjorde mig beredd att kliva in i bilen.
- Har du fixat masken jag bad dig om? frågade han när jag öppnade bildörren.
- Det har ja glömt, grymtade jag och stirrade uppgivet på honom.
- Vänta en sekund så fixar jag det! skrek jag och sprang bort mot häcken till grannens tomt. Fem minuter senare satt jag mig i bilen med en hink från grannen full med slask ur hans kökskompost. Så bar det iväg mot ån som kompisen skrutit om under matrasterna på jobbet.
Vägen genom guds natur var allt annat än slät och jämn. Snart hade halva hinken med kökskomposten spritt sig över bilgolvet. Lukten av surt köksavfall började göra sig starkt påmind.
Strax innan min mage vände ut och in på sig bromsade kompisen in och förklarade att vi var framme. Jag tumlade ut i friska luften, gulgrön i ansiktet kippandes efter luft som en fisk på torra land. När jag svalt ner magens innehåll igen började jag se mig omkring i omgivningen
- Är det långt till din å? undrade jag då jag inte kunde se något som påminde om vatten i närheten.
- Det är väl några kilometrar att gå, men det går vi på en pisskvart, sa kompisen och stängde locket till sin maskdosa.
- Nu är det dina maskar som är kvar i hinken, och du släng det som blir över! fortsatte han och började plocka ihop resten av pinalerna som måste vara med på ett lyckat bäckmete. Själv fyllde jag min nyinköpta maskdosa med 2 fack till bredden med livlig kompostmask, och tömde sedan resten av kökskomposten i diket bredvid bilen.
Efter att även jag plockat ihop mina fiskegrejor klev kompisen utan minsta tvekan rätt ut i ”grönsakerna”. Själv tog jag rygg på den bortklivande ”trappern” som utan minsta tvekan försvann mellan trädstammarna. När några stugor började skymtade mellan träden undrade jag om det var långt kvar,
- Nej nu är vi snart framme! sa kompisen och spottade en snusloska mot en björkstam.
Gubben på sommarstugans trapp undrade vart vi var på väg.
- Till en å för att meta öring, sa jag och undrade samtidigt var vi var.
- Strax invid vägen till Gesunda sa gubben! Kompisen gick runt gårdsplanen och spottade snusloskor samt muttrade underligheter för sig själv,
- Har du telefon? frågade han plötsligt.
- Javisst, naturligtvis sa gubben. Vill ni ha en kall öl, undrade han i samma andetag och gick in i sommarstugan. Ölen smakade ljuvligt efter vår långa skogspromenad. När sista klunken svaldes svängde kompisens flickvän upp framför sommarstugan i sin lilla röda bil. Utan mer än ett buttert tack för ölen klev kompisen in i bilen. Snart var vi på väg tillbaks till grannkommunen och vår parkerade bil.
Utan en blick åt flickvännen klev kompisen ur bilen vid återkomsten till vår parkerade bil.
- Ska du med till ån, slängde han ur sif när vi väl stod på grusvägen igen. Precis som om inget hänt klev han åter ut i ”grönsakerna” och gick målmedvetet rak ut i skogen åt motsatt håll mot tidigare. Efter någon kilometer kunde jag skymta ån mellan trädstammarna.
- Här kan du börja meta, sa kompisen och pekade på den mjukt ringlande ån mellan trädstammarna och busksnåren.
- Men började jag säga, resten svalde jag ner då ryggtavlan på kompisen redan försvunnit i skogens dunkel. Här stod jag äntligen vid en öringå, med nyinköpt utrustning för att bli
bäckmetare, och så hade jag inte en aning hur det hela skulle gå till? Problemet var att ”mentorn” som skulle visa hur det skulle gå till, hade gått åt fel håll och var därför sur över fadäsen.
Så det blev till att försöka komma ihåg vad kompisen och andra sagt om fisket ifråga. Efter ”femtielfte” linbrottet i buskarna gav jag upp och begav mig uppefter ån för att om möjligt hitta en bättre plats att börja mitt mete på.
När jag klev ut ur skogen och ut på myren kom de första regndropparna. Snart vräkte regnet ner över naturen och mig. Vattenytan i ån blev med ens prickig av regndroppar och jag förstod att öringen nu inte hade en chans att se mig hur nära jag än kunde komma ån.
Trots mitt nya ”superlätta hopskjutbara 6 meters spö” kunde jag inte, på grund av myrens otillräckliga bärkraft, komma så nära ån att jag nådde ut med mask och krok.
När sedan den gungflytuva jag balanserade på gav vika, och sände mitt högra ben ned i dyvattnet till grenen, gav jag upp mina fiskeförsök och återvände till fastmarken. Som en dränkt katt, med stövlarna fyllda med illaluktande myrvatten, klafsade jag upp på en liten bergshäll invid myren.
När jag som bäst höll på att tömma stövlarna på kom kompisen tillbaks.
- Hur har det gått, har du fått nån fisk? undrade han och log som en mätt belåten hankatt.
- Inte en j- a fisk. Jag har inte ens fått ut den j- a fiskelinan i ån en enda gång, muttrade jag.
- För min del hade vi inte behövt plocka någon mask över huvud taget, fortsatte jag surmulet och drog på mig de blöta strumporna och stövlarna igen.
- Nu åker vi hem innan vi blir ännu blötare, eller vad tycker du? undrade jag och plockade upp mitt nyinköpta ”superlätta hopskjutbara 6 meters metspö” för att försöka skjuta ihop det. Av någon underlig anledning gick inte supermetspöet att skjuta ihop hur jag än försökte.
- F-n j-r f-n §&%#?¤£@[\ De osande svordomarna fick skogens djur att tystna och träden att ”huka” sig, allt medan svavellukten osade omkring mig. Inte ens med våra gemensamma krafter kunde vi skjuta ihop mitt nyinköpta ”superspö”. Till slut gav jag upp och tog resolut metspöet och letade upp första bästa grövre trädstam och ”lindade” spöet runt stammen. Därefter gick jag ut i myren, så långt stövlarna tillät, och stampade ner ”superspöet” i myrens dy. Sen återvände jag till en mycket förvånad kompis. Jag gick före honom tillbaka till vår parkerade bil, utan så mycket som ett ord till förklarning för mitt handlande.