Var sjutton står fisken?

Luft- och vattentemperaturen visar på blyga åtta grader. Den vanligtvis så givmilda lilla skogsälven visar inga tecken på liv. Bara enstaka små försiktiga vak. Visst, några fina harrar krokas på de vanliga ”säkra” platserna. Inte ett öringvak på hela förmiddagen, men det var kanske inte att vänta i detta väder.
Mitt emot mig rinner en mindre å och ansluter sig till älven. Det andra vattendraget följs uppströms efter en något vådlig vadning över älven. Efter en kortare promenad blir den bredare varför vattnet flyter sakta och fint. Till min förvåning ser jag flera vak på det lilla selet.
Försiktigt närmar jag mig strandkanten, sätter mig ner i vattenbrynet och spanar ut över vattnet. På blankvattnet, hundratals nykläckta dagsländor av arten Baetis scambus, vilket på svenska betyder Liten åslända. Under några minuter betraktas skådespelet ute i den lilla skogsån. 
Fisken verkar inte ha fasta matplatser utan patrullerar hela höljan i jakt på de försvarslösa sländorna. Det ser ut som att ett gäng skapliga harrar har parkerat i höljan för att förse sig med de små sländorna. De försiktiga kyssvaken smackar ideligen.
Vilken fisk ska jag pröva först? Det är i stort sett omöjligt att välja en särskild fisk då de inte står på samma plats. Längst upp i höljan där strömmen styr in mot den här sidan, där kommer det mycket mat och det måste vara där de största fiskarna står. Flugvalet var heller inte lätt.  Vad ska man ha när det är så pass små sländor i farten? Valet faller på en olivgrön CdC- slända i storlek 20.
Flugan landar bara någon meter ut från stranden, precis intill strömkanten. Fisken stiger blixtsnabbt, reaktionen var alldeles för sen och fisken hinner spotta ut flugan. Men i nästa kast sitter den, en harr på precis fyrtio centimeter. Det är trevligt att ta fisk på mitt lilla spö, egenhändigt byggt i klass 1-2, ett så kallat midgespö. 
Med en kåsa nykokt kaffe och ett stopp i pipan spanas det efter en mer stationär fisk. Det är mycket fisk men ingen av dem ser ut att ha någon speciell ståndplats och heller ingen av de större fiskarna syns till för tillfället. För att inte skrämma varje fisk i den lilla ån flyttar jag ännu en bit uppströms och hittar en tillsynes fin fisk som vakar stadigt ute på ett blankstryk mitt i ån.
-Är det en öring? Fisken stiger flera gånger och tar de små sländorna.
 
 
Plötsligt kommer en större slända glidande med strömmen, Baetis rhodani registreras i mitt huvud. Den driver rakt mot den plats där min förmodade öring står.
Vaket kommer som på beställning och öringen tar den större sländan med ett ljudligt plask. Hela fisken visar sig, senapsgul och med svarta prickar på sidorna. Ännu en gång blir jag förvånad över att det står så stor fisk i detta lilla oansenliga vatten.
Många är de som häpnat över att harrar upp mot kilot huserade i en så liten bäck, knappt tio meter bred. Djupet är helt okej, men den som inte känner till förhållandena vet heller inte att det lilla vattendraget är så pass djupt.
Videt växer midjehögt på bägge sidor och slyt står irriterande manshög direkt bakom.  Ett så kallat underhandskast är därför det enda alternativet. Några så kallade mätkast görs nedströms innan linan styrs ut och kastet hamnar ett par meter uppströms platsen där fisken vakar. Flugan driver perfekt ner mot firren.
Som vanligt tar den svaga strömmen tag i linan och flugan drar i vattenytan, precis där hugget förväntas komma. En rörelse under flugan berättar att fisken anade oråd och vände ner till sin ståndplats igen. Då flugan driftat klart lufttorkas den i vattendragets riktning. Nytt kast men med skillnaden att toppen stoppas i ett tidigare skede, flugan landar på samma ställe som gången innan, men nu mendar linan för att få längre flyt på flugan.
Samma sak upprepar sig, fast denna gången stripar inte flugan. En virvel under flugan, fisken vänder återigen vänder efter en snabb titt på flugan. I min iver att få ut ett nytt kast sätter jag naturligtvis flugan i videt en meter uppströms. Några mindre väl valda ord slipper ur min mun. Flugan lösgörs från busken och jag blåser den torr. Nu är nerverna spända som fiolsträngar, nytt kast, det känns tungt att andas. Flugan landar ytterligare en halv meter uppströms och det smäller omedelbart.
I mothugget blir det stopp och jag förstår att det är en av de större harrarna som huggit. Med min lätta utrustning försöker jag ta in fisken så fort och smidigt som möjligt, eftersom jag inte vill att den rusar nerströms till den plats där öringen håller till. Lyckligtvis rusar den inte utan står mest och stångar på samma plats. Fisken kommer upp och krokas av, en harr några centimeter längre än de förra.
Av rädsla att den skrämt öringen och jag sätter mig därför ner och väntar. Det tar dryga tjugo minuter innan ett nytt vak visar att fisken känner sig trygg igen. En ny fluga sitter på tafsen, en gråoliv dagsländeimitation med CDC-vinge utan hackel.    Den här gången hamnar flugan lite närmare fisken och flyter fritt. Öringen stiger, jag ser den en dryg sekund då den undersöker flugan. Nerverna är på helspänn hela tiden.
 
En liten krusning på ytan bekräftar att fisken tagit flugan. Det blir fart i det lilla selet när spötoppen höjs och kroken borrar sig fast i käken på öringen. Fisken skjuter upp ur vattnet en meter och sedan dansar den ett flertal gånger på stjärten.
En ordfras som den kände flugfiskaren och utomordentligt duktige flugbindaren Oliver Edwards sa en gång, kom upp i huvet, ” hej du borde tillhöra ett cirkussällskap”. Det går inte att förklara det bättre, det är en akrobat som sitter fast i andra änden av tafsen.
–Det här går aldrig, tänker jag. Spöet står som en båge från handtaget ända ut till spetsen. Gång på gång rusar den nedströms och jag måste följa med. Fisken verkar ha god kondition och vill inte ge sig. Bromsen på den lilla rullen får jobba kopiöst då öringen gång på gång rusar.
Så småningom ser det ut som att fisken börjar tröttna och försiktigt leds den närmare stranden. Snart kanske håven kan läggas under en underbart vacker brunöring på drygt halvmetern, vilken guldklimp!
Jag förstår att det inte är perfekt med en så lätt utrustning på en så pass stor fisk och det tar ett tag innan fisken återhämtat sig så pass att den kan simma iväg igen.
Minnet efter den öringen kommer att sitta kvar i mitt minne. Under promenaden till bilen förstår jag att det är precis så här fisket ska vara.