Mysiga Vojmån

Än finns det hopp, tack vare människor som förstår vad som är viktigt i livet och vad som borde bevaras till kommande generationer! Vojmån kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta som ett vindunderligt vackert vattendrag med fantastiska omgivningar!
Jag hade den stora turen att få tillstånd av länsstyrelsen att fiska i den övre kvoterade sträckan tillsammans med två av mina bröder och "Sotar Bengt" året 2005.
Vi började vår resa den 17:e augusti i Gielas. Efter att ha funderat lite, och läst om Vojmån, beslutade vi fyra landkrabbor att hyra kanoter och paddla oss uppströms mot Vojmåns källflöden. Ingen av oss hade någon som helst vana av att paddla kanadensare, men nyfikna och orädda bar det iväg en tidig eftermiddag.
Vädergudarna var vänligt inställda mot den nybörjarkvartett som med stor iver mötte de första forsarna, möjligtvis med ungdomligt oförstånd.
Resan uppströms gick utan problem. Vi fick faktiskt "tåga" kanoterna genom fyra-fem mindre forsar och dra kanoterna efter land på kärror vid ett par tillfällen. Den längsta sträckan på land med kanoter, var innan sjön Gottern, då vi fick dra de otympliga flytetygen på land i tre kilometer.
Paddlingen över sjön, första kvällen, kommer alltid att förbli ett fint minne! Sjön låg som en spegel och det var varmt i både kropp och själ. Vi övernattade på andra sidan där Vojmån hade sitt utlopp.
En fin lägerplats vid ett gammalt båthus alldeles vid utloppet var perfekt. När jag vaknade nästa morgon var jag och mina reskamrater lyckliga och ivriga att fortsätta vår färd uppströms mot den kvoterade sträckan.
Efter diverse skrönor om "Den sista färden" och banjospelande figurer fortsatte resan, utan att för den skull vara den sista! Vi fann oss själva mitt i ett paradis långt från närmaste väg och långt från människor. Men det var inte långt till det vi alla var ute efter, nämligen Vojmåns stora harrar och öringar! Vi hade tre dygns fiske att se fram emot, ingen av oss hade varit där tidigare. Vi fick förlita oss på magkänslan och försöka läsa av vattnet så gott vi kunde! Sträckan är ganska lång och egentligen omöjlig som nybörjare att få grepp om, på så kort tid. Vi upptäckte snart att Vojmån bjöd upp till ett kalasfiske på många ställen.
 
 
Vattenståndet var lite lågt men fisken fanns där ändå, i djupgropar och lite djupare strömfåror. Vi vadade efter stränderna som på sina håll var täckta av stora videbälten och tackade samtidigt gudarna att vi valt att hyra kanoter istället för att gå till fots och bli tvungen att forcera videsnår med tunna vadarbyxor med allt det innebär.
Harrarna var på hugget och tog våra nymfer med våldsam kraft. Vi fick säkert en 30-40 harrar per dygn i de fina strömmarna! Inga "monster" men många fina harrar blev det och en och annan fin öring också!
Eftersom vi alla tycker att det är roligast att fiska med torrfluga testade vi nattsländor och lite annat med klent resultat. Det var fiske med nymfer som gällde...men jag klagade inte!
Vi hittade en sjö som vi inte kunde låta bli, den såg mer än lovande ut och hade en liten bäck i förbindelse med själva ån. Det var en liten grund sjö med sand- och lerbotten. Jag tror till och med att vi hade kunnat vada tvärs över sjön om vi hade velat det!  Sjön visade sig hysa massor av harr kring 40cm. Det fanns så gott om dom, att vi slut tävlade om vem som kunde få flest harrar på minst antal kast.
Det finns mycket att berätta om Vojmån och vår resa. Ett av många intryck som dröjer sig kvar och som får mig att le idag, är ändå den otroligt fina natur och vänskapen oss fiskepolare emellan. Det är en fröjd att tillsammans med goda vänner uppleva svensk orörd natur och ett fiske i toppklass, att vara tillsammans på ett "äventyr" långt borta från vardagens fjuttiga bekymmer. Det är därför jag flugfiskar!