”Det hela började 1999. Jag fick svår hjärtsvikt och blev riktigt risig. Orken var helt slut och jag tog mig inte många meter i taget. Vi har hjärtproblem i släkten, både min far och två av mina bröder dog i det när de var 57 år gamla. Men jag fick så småningom både en pacemaker och en hjärtstartare inopererade i mig. De kom att bli min första räddning. Kardiologen i Sunderbyn är verkligen fantastiska. Hade de inte satt in dem hade jag dött i någon av de hjärtstopp som kom.
Men sommaren 2013 berättade de för mig att jag var i så dålig form att transplantation var enda alternativet, annars skulle slutet komma tämligen snabbt. Vad gör man? Säger ja och hoppas det ska gå bra så klart. Men det finns ju inga garantier. Jag tror det är var tredje eller var fjärde som hinner dö för att man inte hittar någon donator. Tänk så många som går och väntar. Och värst av allt är ju alla barn som behöver nya organ. Oj oj.
Men jag hade turen på min sida. Bara två och en halv vecka efter att transplantation beslutats fann de en donator. Helt otroligt. Sahlgrenska i Göteborg ringde och sa ”Vi har hittat ett kanonhjärta åt dig”. Halv åtta samma kväll åkte jag, min fru och vår son från Kallax, kvart över tolv på natten somnade jag i Göteborg och rullade in för operation. Då hade hela familjen hunnit samlas. Våra två barn som bor i Stockholm hade slängt sig i bil ner till Göteborg och hann precis fram innan jag somnade. Jag vet att jag hann tänka ”Är det här sista gången jag ser min familj?”.
I åtta timmar höll de på. Plockade ut ett hjärta lika stort som en fotboll. Kirurgen sa att det var det största han sett och att han inte kunde begripa hur det ens hade kunnat klara av att slå ett enda slag i mig. Men det nya var piggt. Att vakna upp dagen efter i en så påtagligt ny kropp som kändes skön, stark och varm var obeskrivligt. Hur är det ens möjligt?
I sommar, den första juli, fyller mitt nya hjärta och jag sex år. Och till jul blir jag 70.”