– De som jobbar med skogen i dag...har de skygglappar eller vad är det frågan om? Ser de inte vilken skillnad det blivit? Eller är det för stora pengar så ingen vågar säga något?
Edmund Kalander, 69, står på grusvägen och blickar ut över landskapet. På bortre höjden efter Ängesåns dalgång ligger kalhyggena tätt, tätt.
– Det är mer hyggen än skog, konstaterar han.
Alldeles framför oss breder ett overkligt slagfält ut sig. Det är knäckta ungtallar över allt där man tittar. Grått. Dött.
– Det här var ett kalhygge för 15 år sedan. Det var så jäkla fin skog på gång. Sedan högg man mot höjden, och sedan blev det ett kalhygge till här bakom. När man tar bort så mycket mat runt omkring, vad ska älgarna äta då? De måste ju äta någonting och då går de på tallarna. De tar vad som finns. Det är de senaste åren som det här hänt. Jag skulle gissa att 70 procent är totalförstört.
Edmund Kalander skakar på huvudet åt debatten om älgbetesskador och ökad avskjutning på älg för att minska skadorna i skogen. Speciellt Överkalix är hårt drabbat, till stor del orsakat av vandringsälgar som vintertid kommer in i området från norr.
Länsstyrelsen har ökat tilldelningen i de nordliga områdena men det finns markägare i Överkalix som ändå kräver att få jaga älg i december och januari för att helt enkelt skjuta bort de älgar som orsakar skadorna.
– På 1980-talet fanns det otroligt mycket älg i de här trakterna. Och vandringsälgar har alltid funnits. Inte var det problem med skogsskador då. Men då var omloppstiden på skogen 120 år i stället för 70-80 som nu. Man högg inte lika hårt. Det fanns mycket mer mat till älgarna. Det var blandskogar med lövträd som sälg, rönn och björk, som älgen föredrar.
Edmund Kalander är kritisk till främst de stora skogsbolagens metoder.
– De avverkar för hårt. Kalhyggena ligger för tätt. Man tar in stora maskiner och ska ha ut så mycket kubik som möjligt. Sedan rensar man hyggena rena och harvar dem. Det finns ingenting kvar. När man planterar så är det bara tall. Det blir inga blandskogar. Vi skapar en monokultur. I stället borde man lämna större ytor här och där, gärna fuktiga ställen där lövträden också trivs.
Han tror att utfodring med höbollar nära extra känsliga områden kunde fungera.
– Då avleder man älgarna. Vi gjorde ett försök i förfjol då vi satte ut en höboll och både älg och ren kom och betade. Det kanske måste få kosta tills dess plantorna vuxit upp. Om nu älgarna gör skador för hundratals miljoner så lönar det sig ändå.
Vi åker vidare efter grusvägen mellan byarna Lansjärv och Ängesån, en trakt som Edmund känner väl.
– Jag har jagat här i 30 år. Jag är ute mycket med hundarna året runt. Om man iakttar saker och ting i naturen så ser man att det blivit stora förändringar.
Han är före detta lärare, kommer egentligen från Yrttivaara men är ingift i en Lansjärvfamilj och äger cirka 160 hektar skog i tre olika skiften.
– Om skogsingenjörerna lärt sig mer om biologi hade det nog sett annorlunda ut i naturen nu.
Edmund Kalander tycker att mindre, lokala skogsägare generellt sköter sin skog bättre än de stora bolagen. Men det är inte bara skogsbolagen som propagerar för ökad avskjutning av älgstammen. Även privata markägare har samma åsikt.
– Man måste se hela bilden. De mindre markägarna har kommit i kläm eftersom trycket på deras mark ökat.
Han visar ett hygge där tallen som vuxit upp klarat sig.
– Här växer det bra. Men titta på björkarna här intill. De ser ut som missfoster. Onaturligt täta. De är tuktade eftersom älgarna ätit av skotten varje vinter och låtit bli tallarna. Jag tror faktiskt det är Sveaskogs mark.
Lite längre bort efter vägen stannar vi vid ett kalhygge. SCA:s eller Sveaskogs, tippar Edmund. Marken är knastertorr och brun, tallplantorna låga.
– Det är 4-5 år sedan de högg här. Förr var det grönt och växte bra. När man tar bort skogen förändras vegetationen. Det som behöver mer skugga försvinner. Och det gäller inte bara älgarna. Vad ska renarna äta i framtiden?