De två nunnorna syster Amada och syster Karla kommer oss till mötes när vi har ringlat oss upp till platsen för den gamla skolan och lärarbostaden i Lannavaara by. Hit kom de lagom till midsommar i fjol – från Nattavaara där de först slog sig ner med förhoppningen att kunna starta ett kloster långt uppe i norr. Lärarbostaden som de bor i och som också rymmer rum där gäster kan bo var kallställd och fuktig och de har ägnat nästan all tid fram till nu åt att fixa och fräscha upp allt. De har också lagat och fräschat upp möbler.
– Vi har har fått en massa möbler av människor här omkring och fått köpa billigt från en antikaffär. Vi har så mycket att vi kan möblera också den del i klosterbygganden som ska bli boende för gäster, säger syster Amada.
Det är skolhuset som ska bli klosterbyggnad med stort kapell och en gästdel. Den nuvarande fasaden ska till stora delar behållas men innandömet ska rivas och göras om. En arkitekt håller på att rita byggnaden.
Syster Amada pekar mot gaveln som vetter mot lärarbostaden och säger:
– Där ska det bli en välvd ingång till klostret. Byggnaden ska också kompletteras med en enkel klockstapel.
Vi går in och sätter oss vid systrarnas köksbord på vilket det står en vas med utslaget björkris.
– Fåglarna på grenarna är lerfåglar från Guatemala som vi fick av en bybo, säger syster Amada och bjuder på kaffe och småkakor som hon har bakat.
Hon berättar glatt om hur människorna i Nattavaara och nu i Lannavaara med omnejd visat stor generositet mot henne och syster Karla.
Syster Amada är den som sköter kontakterna med omvärlden och också svarar på våra frågor medan syster Karla som är skulptör går ner i sitt snickeri i källaren.
Fattigdom är ett av kosterlöftena som de två har avgivit. De äger ingenting för egen del förutom några ombyten kläder och de lever överhuvudtaget på så små medel som möjligt. Klosterbygget kräver sponsorer liksom köpet av husen och fastigheten gjorde.
– Vi är beroende av sponsorer och ska gå ut med nya sponsorbrev nu. Människor som vill göra olika ideella insatser är lika viktiga. Ett exempel är den arkitekt som nu gratis ritar klosterbyggnaden därför att han tycker att ett kloster här är spännande. Försäljning av Karlas skulpturer och de örttvålar som vi tillverkar är våra egna inkomstkällor. Nu har Karla fått en beställning på ett krucifix till kyrkan i Svappavaara.
De två tar emot gäster som vill komma och tillbringa några dagar i enskildhet, ett slags personliga retreater.
– De ber med oss. Vi kan ha samtal med dem och ge lite andlig vägledning om det skulle finnas behov av det.
Intresset för "systrarna på berget i Lannavaara" är stort överhuvudtaget. Det är många som vill komma för att få veta mer om kloster- och bönelivet.
– Vi har hunnit ta emot gäster från Kiruna med omnejd, Norge, Finland och England. Sedan kommer det förstås Lannavaarabor och andra som bor här i närheten och hälsar på oss, om inte annat så för att dricka en kopp kaffe med oss. De känns väldigt nära. Vi hade ett julspel med invånarna i Lannavaara.
När klosterbyggnaden står klar att tas i bruk kommer systrarna att kunna ta emot mer gäster för längre retreater. Det som syster Amada inte minst hoppas på är att fler nunnor ska vilja komma och ansluta sig till Marias lamm.
– Vi hoppas på att bli tolv nunnor med tiden.
Livet här består av böner varvat med arbete från tidig morgon till sen kväll.
– Vi lever för Gud i bön, tystnad och kontemplation. Syster Magnificat som var med oss i Nattavaara ville leva ett mer socialt klosterliv med hjälparbete bland behövande. Hon återvände till det kloster i Polen som hon kom ifrån. Vi fortsätter att vara förenade i böner. Hon ber för oss och vi ber för henne.
Varje söndag är det mässa som gäller. Syster Amada och syster Karla kör fram och tillbaka till Luleå för att vara med på mässan i Katolska kyrkan där, förutom ibland när de har en katolsk präst på besök och kan ha en egen mässa i Lannavaara.
Syster Amada berättar glatt att de nu har en präst från England på besök. Han bor i skolhuset och ska stanna ända fram till juli.
– Inte på länge behöver vi göra de långa resorna fram och tillbaka till Luleå över dagen. Istället kan andra komma hit och fira mässa med oss.
Medan syster Karla arbetar med skulptering i verkstaden tar syster Amada hand om matlagning, städning och tvätt. Under säsong tillkommer trädgårdsarbete med bland annat odling av örter till tvåltillverkningen.
– Jag lagar en rejäl lunch till oss själva och våra eventuella gäster. I dag blev det laxgryta. Middagen består av te och smörgåsar. Frukost och kvällsmål får gästerna göra i ordning på egen hand. Jag ser till att det finns något i skafferi och kyl.
Utanför fönstret där vi sitter och gör intervjun pågår ett rikt fågelliv. Småfåglar som domherre, korsnäbb, entita, gråsiska, nötskrika och lavskrika kvittrar i kapp. Syster Amada blir lyrisk.
– Precis det här letade jag febrilt efter. Ett avskilt, tyst, vackert, stort område nära byn. Här finns plats för många gäster och möjlighet till långa vandringar under tystnad.
Hon berättar att det går en pilgrimsled, Laestadiusleden, mellan Lannavaara och Lainio.
– Det kommer människor från hela Sverige för att vandra den.
När syster Amada sedan visar oss runt i huset där de bor kommer vi till Pilgrimsrummet. Så heter ett av de två rum för gäster som finns här. Det andra heter Mariarummet.
Systrarnas rum får vi inte se. Det är privat område dit bara de själva har tillträde men vi får veta att de två har delat av ett rum så att de har var sin cell.
– Vi lever provisoriskt tills klostret blir klart, säger syster Amada.
Hon berättar om hur de på senhösten i fjol tog ner tv-antennen på sitt hus och ersatte den med ett ljusslingeprytt träkors.
– Vi hade tänkt att det skulle bli en liten ljuskälla här uppe hos oss men det visade sig att alla i byn kunde se korset och det lyste upp hela gräsmattan här uppe. Människorna är jätteglada och säger "Vad roligt att det lyser på berget igen"! Det känns gott.