Vinden piskar stenhårt och iskallt i Låktatjåkko. Men det är ingenting jämfört med när Lena Hammarberg och Helena Runeberg kom till fjällstationen för första gången.
Det var februari 1980 och de fick övernatta i Björkliden innan de kunde fortsätta till Låktatjåkko. Väl där var det bara att rida ut stormen.
– Vi såg inte var vi var på en hel vecka, berättar Lena Hammarberg när hon är tillbaka i stugan – men den här gången i värmen från öppna spisen.
Tillsammans med Helena Runeberg höll hon i en överlevnadskurs för de vandrare som stannade till vid stugan. För dem passade vädret perfekt.
– De fick gräva in sig och orientera sig.
Sven Sixtensson minns hur han bar upp mat från Björkliden till Låktatjåkko. En gång var han i Norge och köpte med sig 40 kilo mjöl – som med mänsklig ansträngning fick bäras upp till fjällstationen.
För att anpassa kosten efter de tillgängliga råvarorna skrev Sven Sixtenssons mamma Britta en kokbok med Låktarecept. Det fanns soppa, glass och långjäst bröd. Och förstås renskav och röding.
Med tiden utvecklades gastronomin på fjällstationen. Från det enkla till en a la carte-inriktning. Och Låktatjåkko belönades med en plats bland landets 199 bästa restauranger.
Lars Hjeltman tillbringade sju år i Låktatjåkko. När han lämnade 1993 hade han fått ett enormt intresse för matlagning. Och blivit så duktig att han fick förtroendet att ordna en kungamiddag.
– Och jag är ingen kock. Men jag lärde mig. När jag kom hit kunde jag knappt vändsteka ett ägg.
Många minnen har skapats på fjällstationen. Så många att det tar emot för Lars Hjeltman att komma tillbaka.
– Det har betytt så mycket att det blir känslomässigt jobbigt.