Skärgårdsborna minns med förskräckelse hur de tidigare bemöttes i kapellet på Småskär. Barn har haft mardrömmar. Tavlan med en Jesus utan ögon, ögon som i vissa vinklar plötsligt började stirra på dig under mässan, har etsat sig fast. Men nu är den borta. Den får ”vila” ett tag som prästen Sarah Lantz utrycker det.
I början av juli fyllde hon hela kapellet under den årliga sommarmässan, men så är hon en av öborna numer. För två år sedan kom hon till öns kapell som av en händelse. Egentligen är det bara rutinerade präster som får ta de eftertraktade mässorna ute i skärgården under sommaren. Men eftersom ett par ville vigas av just henne fick hon åka ut.
Under ceremonin gick den blivande mannen Peter runt på ön och hänfördes av den vackra miljön i Kyrkviken. Då kastade en öbo ut att en nergången stuga skulle säljas, något som sällan händer. De flesta stugor går i släkten, men nu ville de ha in nytt blod på ön. Och en präst passade perfekt.
– Allt gick så fort. Tre veckor senare var det gudstjänst igen och då hade vi pratat om stugan. Nu var det som livet fick ett helt annat allvar. Det var som att bli gravid, vi måste bestämma oss vad vi vill, säger Sara Lantz.
– De sa att vi fick stugan. Men vi måste bestämma oss.
Nu har de den hårda vägen fått lära sig skärgårdslivet. På botten ligger ett antal båtpropellrar efter grundstötningar och sakta men säkert börjar de lära sig de outtalade etikettsreglerna på ön.
– Vi fick tidigt lära oss att vi måste köpa tidningen när vi kommer ut till ön. Vi trodde först att alla kom till båten för att de var nyfikna på hur det var att köra ut hit. Men de väntade på tidningen, säger Sarah Lantz.
Nu har de lärt sig. Svårigheten är bara att spåra tidningen mellan stugorna. Men ofta dyker den upp framåt kvällen.
Nästa prövning blev Sarahs fiskallergi.
– Det var några från en annan vik och gav oss några hinkar strömming. Och jag tänkte hur jag skulle säga att jag var allergiker, när jag bosatt mig mitt i ett fiskeläge. Jag tordes inte säga något när jag var ny. Men nu har det spridits ut av andra. Det är väl som att vara vegan i Jokkmokk.
Solen steker över viken. Sarah Lantz drar på sig ett par gummistövlar och traskar igenom den låga växtligheten mot kapellet. Hon berättar om vanan bland öns barn att klättra upp på taket. Men också att de sökt hennes hjälp för att driva ut spöken. Kapellet på Småskär är det äldsta i Luleå skärgård och började byggas 1710 efter att Luleåbor skrapat ihop pengarna. På Småskär finns en stark stolthet över kapellet. Enligt Sarah Lantz skulle det inte vara problem med att skrapa ihop frivilliga om det behövdes målas om. Även på sommarens mässa var det en vigsel, denna gång av ett par öbor.
– Det är trevligt när människor vill bjuda hela ön och även församlingsbor från stan på det här. Många i dag vill ha en privat ceremoni med dop och vigsel med bara några inbjudna. Den integriteten har inte funnits förut i krykans historia och här ute på ön finns inte det. Jag tror inte det är så vanligt inne i stan att ha en vigsel mitt i en högmässa. Men det skulle vara väldigt glädjande för många, säger Sarah Lantz.
Hon menar att det finns stora likheter med livet i fjällen.
Men vad händer då med den ”onda Jesus”-bilden? Enligt Sarah Lantz kan den komma tillbaka från domkyrkoförsamlingens gömmor om ett par år.
– Den är ju lite speciell. Den hör ihop med kapellet. Men jag tror att när vi sätter upp den igen så blir det längst bak i kyrkan. Det är en stark tavla och har vi den där framme så måste man se på den. Fast den hör hemma här.