Mamman berättar om fasan - och det lyckliga slutet
För att stilla hungern åt han blåbär och myror. Skydd mot regnet och några timmars sömn fann han i en liten grotta i skogen.- Jag blev rädd när jag förstod att jag var vilse men fortsatte gå för att hålla värmen, sa tioåriga Sebastian Hedman Eriksson efter 18 timmar på fjället.
Foto:
Han mådde bra trots allt han varit med om men överlät åt mamma Gudrun Hedman att berätta om sina nattliga strapatser på fjället. Och det hela började med en myrstack.
- Sebastian hade gått med gruppen en bit ned från fjället när han fick syn på en myrstack. Han stannade för att äta myror eftersom han vet att de ger mycket energi. Klassen gick före efter stigen som svängde och Sebastian tänkte att han skulle gena genom skogen för att komma ikapp dem efter kröken. Det gjorde han inte, säger mamman.
Timmarna gick. Sebastian åt blåbär för att spara maten han hade i skolryggsäcken tills han blev riktigt hungrig. Lagom till mörkret började falla hittade han en grotta.
- Den var egentligen för liten för honom men för stor för att det skulle finnas ormar eller annat i den, fortsätter mamman.
Hörde helikoptrarna
I grottan låg Sebastian när han plötsligt hörde ljudet från helikoptrar. Han tyckte dock att det lät som om de var för långt borta för att det skulle finnas chans att någon skulle se honom om han gick ut. Därför låg han kvar och hoppades att de skulle komma närmare.
- Han försökte få benen att sluta vara domnade medan han väntade och åt den kalla spaghetti och köttfärssås han hade i säcken. När han hörde att helikopterljudet kom närmare skyndade han sig ut på en öppnare yta. Därifrån hörde han röster som ropade på honom och det var räddningen som kom till honom, säger mamman och spricker upp i ett leende.
Vad var det första Sebastian sa till dig när ni återförenades?
- Mamma. Och så sträckte han ut armarna för att krama mig. Det var det han längtat efter mest under natten.
Hur upplevde du timmarna när han var borta?
- Det var ett kaos av mardrömskänslor. Min största rädsla var att han skulle bli nedkyld. Och så var jag rädd för att att han skulle vara rädd. Att han skulle gråta och ropa på mamma och jag inte är där.
Mammas hjälte
Gudrun Hedmans ögon fylls med tårar, sen säger hon:
- Nu finns inget annat än glädje och tacksamhet. Det kändes som om bröstet skulle sprängas när jag fick beskedet att han var återfunnen välbehållen. Det var en sådan lycka och lättnad.
Mamma Gudrun berömmer sonen för hans logiska och kloka handlande.
- Han gjorde precis allting rätt. Jag är oerhört stolt. Han är min absoluta hjälte i dag, säger hon och fortsätter:
- Sebastian har lärt mycket av sin morfar och vi är ute mycket i naturen, hela familjen tillsammans. Sebastian älskar det livet. Han är en riktig skogsmulle.
På frågan om hon har någon kritik mot skolan för det som hänt säger Gudrun Hedman så här:
- Den här dagen är tillägnad lycka och glädje. När vi har bearbetat det som hänt får vi se vilka känslor som kommer kring det.
Så jobbar vi med nyheter