Kvikkjokkvägen slingrar sig fram längs sjöar och över bäckar, mellan små boställen och byar. På sina ställen har vinden fått extra fart och skapat flera meter höga snödrivor som skymmer sikten. Snart börjar fjällmassiven resa sig upp i bakgrunden och vi åker in i Kvikkjokk. På hedersplats mitt i byn står kyrkan där Annika och Leif Åkerlund gifte sig 1993.
De båda har tillbringat sina yrkesliv i Jokkmokk, Leif som snickare och Annika som verksamhetsutvecklare på ett studieförbund. Tillsammans skapade de under åren ett hem i det stora huset i Jokkmokk. Boningshusets 108 kvadrat jäste i takt med att snickaren Leif inredde källarplanet, byggde jättegarage, friggebod och lusthus och prylarna och grejorna fyllde snart alla utrymmen. Men trots alla bekvämligheter var det den lilla stugan på 40 kvadratmeter i Kvikkjokk som drog dem till sig på helger och ledigheter.
– Vi älskade varje fredag då vi kom hit och hatade att åka härifrån, säger Annika.
När de båda började närma sig pensionen blev tankarna på att flytta till stugan alltmer verkliga.
– Men jag bromsade i två år. Mest på grund av garaget. Jag hade byggt det själv med golvvärme, utslagsbackar och inte minst alla maskiner, säger Leif.
– Till slut sa vi att "vi kör på det, vi provar. Vi lever här och nu så det är bara att gasa på så länge vi orkar. Vägen går ju tillbaka om vi ångrar oss".
I maj förra året började utrensningen. Totalt över 200 kvadratmeter skulle bli 40.
– Det har tagit otroligt mycket tid att gå igenom allt och bestämma vad vi behöver ha kvar. Vi har sålt lite och gett bort otroligt mycket. Vi har också lämnat kvar lite till de nya ägarna som är ett ungt par.
Istället för att springa upp och ner för trapporna med dammsugaren i det gamla huset i Jokkmokk – som Annika fruktade att hon skulle komma att göra – handlar livet nu mest om att vistas utomhus.
– Vi är ute mest hela tiden. Det är bara att dra på sig skidorna eller hoppa på skotern och ge sig iväg.
Under sommarhalvåret har Leif och Annika sina egna smultronställen. Ett av dem är en "egen" sandstrand uppe i en fjälldal där de brukar tälta, bada och fiska. Ett annat är en liten extra stuga i Änok. De tar också turer genom Sverige med husbil under sommaren och under sex veckor i vintras vistades de på Spanska solkusten.
Samtalet kommer in på vilka prioriteringar man gör i livet.
– I vintras satt vi ute på isen i månskenet och såg upp mot vår stuga i Änok där röken slingrade sig upp och blev båda rörda. Tänk vad lite man egentligen behöver för att känna sig lycklig, säger Leif.
– Vi är fria, utan en enda krona i skuld och vi märker att vi spenderar mycket mindre på mat och annat. Vi åker in till Jokkmokk och handlar var 14:e dag så det gäller att planera matinköpen på ett annat sätt. När det är slut är det slut. Men om nåt verkligen behövs kan vi beställa både från Coop och Ica för bara 100 spänn extra. Det är en fantastisk service som fungerar jättebra, berättar Annika.
Leif jobbar fortfarande lite ibland och till sommaren ska han bygga ett Attefallshus på tomten, som ska inrymma förråd, garderober och gästrum. Annika har släktingar kvar i byn men hennes mamma gick bort 2018. På en klippa mitt emot Leif och Annikas hus ligger Annikas mammas aska strödd.
– Vi gick upp på klippan på midsommarafton och hennes barnbarn strödde ut askan. Det var en fin ceremoni. Jag brukar titta upp mot klippan ibland och prata med henne.