Småfåglarna kvittrar och en storlom sjunger vackert och ljudligt och vid stranden sitter Maria Björnfot och blickar ut över en nästan blank vattenyta.
Det är här, på Storholmen i Hovlössjön i Luleå kommuns norra hörn, som hon känner att bitarna börjar falla på plats efter den utbrändhetsdiagnos som hon har burit på i tre år. Ett och ett halvt år har gått sedan sambon Christian Drugge fick överta sommarstället från sin morfar och mormor och Maria Björnfot kände direkt hur bra hon trivdes med det enkla stuglivet.
– Det gör mig väldigt gott, säger hon och ler.
Sedan visar hon den plats nere vid vattnet dit hon brukar gå när solen är på väg ned.
– Här är det kvällssol och när det är fint väder här är det nästan magiskt att sitta och titta ut. Allting är levande här. Ibland ser man gäddorna när de far in mot land och solar och ibland låter det som tusan när det är någon stor fisk som hoppar någonstans, säger hon.
Hon har varit sjukskriven i bra precis tre år för stress och utbrändhet och hon berättar att hon var mycket aktiv innan hon blev sjuk. Bland annat utbildade hon sig till socionom och sedan fick han jobb i Överkalix och pendlade hem till huset i Brändön när hennes son var drygt ett år gammal.
– Jag hade ju pendlat till utbildningen i Umeå i tre år innan det och redan då var jag rätt slut och sedan fick vi barn och min sambo startade eget företag samtidigt som vi höll på att renovera huset. Det blev så mycket på en gång och sedan hade jag bränt ut all energi, säger hon.
Sjukdomen gjorde att hon bland annat tappade delar av närminnet och kunde plötsligt inte komma ihåg saker som varit helt naturligt för henne att minnas tidigare.
– Jag låg först i sängen i flera månader för jag var helt slut. Det här var ju en sorg och jag fick ju till sist en utmattningsdepression, berättar hon samtidigt som en storspov passerar på håll.
Hon har sedan försök att komma tillbaka och har bland annat fått arbetsprova hos en massör i hembyn där hon trivdes jättebra men till slut var hon utförsäkrad från försäkringskassan och arbetsförmedlingen gav inget mer stöd.
– Då tänkte jag att måste jag börja om på ett nytt arbete, känna nya människor och jag visste att jag inte skulle klara det. Då kom nästa bakslag och jag bröt ihop, berättar hon.
Men nu känner hon äntligen att hon är på rätt väg – och det är sjön, holmen och miljön där som hjälper henne.
– Naturen här har en helande kraft på mig. Jag har ju hur mycket energi som helst när jag får vara här ute så vi ger det den här sommaren och just nu känns det bättre än på mycket länge, säger hon.
Trots att Hovlössjön bara ligger fyra mil från kusten går isen mycket senare där och runt den 18 maj var sjön fri från is så mindre än en vecka har gått sedan de sista isflaken försvann. En och en halv vecka har Maria Björnfot tillbringat på Storholmen när det inte gick att ta sig över till fastlandet på grund av isläget och hon säger att det är bland det finaste och mäktigaste som hon har upplevt.
– Jag har fått vara med när naturen vaknar, fatta det. Jag är glad att min familj ställer upp på det här, att jag får prova på att göra det här på mitt sätt, säger hon.
Och stugan och stuglivet på holmen kom bildligt som en skänk från ovan.
– På något sätt började vi drömma igen och vi har pratat om hur det skulle kunna vara att vistas här längre tid och kanske till och med också bo här, säger hon.
Sedan några år tillbaka har holmen åter fått två bofasta sedan Mats Drugge och Gudrun Blomqvist flyttade tillbaka och renoverade upp Mats Drugges föräldrahem på holmen så de har verkligen visat att det är möjligt.
– Ja och för dom funkar det jättebra och förr i tiden har ju människor klarat av att bo så här så varför skulle inte vi kunna klara det också med alla våra tekniska utrustningar och sånt. Jag menar det är ju tio gånger lättare i dag.
Du skulle vilja bo här?
– Ja men det är på lite längre sikt men det är ju drömmen. Jag har inte upplevt på något annat ställe där jag någonsin har varit att det är så mycket grejer som klaffar.