När bröderna Hans L Olofsson och Pär Sjölander Olofsson insåg att över 98 procent av den grillkol som säljs i landet är importerad bestämde de sig för att det var en marknad som de ville slå sig in på. Och det har fått över förväntan och de säljer allt som de hinner producera.
– Vi trodde att vi skulle kunna köra igång lite lugnare under sommaren och sedan kunna bygga upp ett lager över vintern. Men då räknade vi inte med att folk dels grillar längre in på året än vad vi hade trott, dessutom är det många grillrestauranger som också är intresserade och de behöver ju kol året om, berättar Hans L Olofsson.
Nu har duon varit i gång sedan i juni. Men egentligen föddes idén 2014 då bröderna köpte en skogsfastighet av deras mormor.
– Vi kände snabbt att vi ville försöka hålla liv i landsbygden på något sätt. Risken med att vara skogsägare på distans är att man lejer ut allt jobb och bara avverkar när man måste, vilket gör skogen till mer av en ekonomisk placering. Vi vill förädla det som finns, berättar Hans.
De började sondera marknaden och insåg att varken tall eller björk i dess ursprungliga form ger så mycket betalt som tidigare.
– Vi läste en artikel om att det inte knappt fanns någon kolare i Sverige som tillverkar kol i industriell skala. Det närmaste man kommer är ett företag i Västerbotten. För oss kändes det konstigt att Sverige som är ett skogsland importerar utländsk skog i form av kol, förklarar Hans L Olofsson.
När intresset väckts började bröderna att undersöka lite närmare vad som skulle krävas för att tillverka grillkol hemma på gården i Kurkkio. De gjorde en undersökning som visade att intresset för svensk kol var stort. De träffade på en brittisk koltillverkare som ansåg björken som optimal för just grillkol, och sökte finansiering för projektet.
– Vi nådde inte ända fram med finansieringen men det var många som hörde av sig och var intresserade, vilket fick oss att bestämma oss för att köra. I februari i år beställde vi ugnen från England och alla de andra grejerna som vi behövde. I början av juni, två veckor senare än planerat, körde vi första laddningen i kolugnen och efter det har vi sålt allt vi har kunnat producera direkt.
Intresset har med andra ord varit större än vad brödraduon vågat hoppats på.
– Vi gick igenom några olika scenarier och trodde nog att det skulle finnas bra möjligheter att komma in på marknaden. Men det har varit tre gånger så stort intresse än vad vi först trodde. Och flera av våra kunder som har hört av sig självmant är betydligt mer känd och kreddigare än vad jag hade trott och vi har fått fina omdömen. Det är kokboksförfattare, matbloggare och stjärnkockar på Michelinrestauranger som hört av sig och tyckt att det ser spännande ut. Ett exempel är Stefan Ekengren, en erkänd kock som driver Restaurang Galleriet i Stockholm, och var en av de första som beställde av oss. När han i juni lade ut ett omdöme på sin instagram, så började fler restauranger att ringa.
En av dem är Restaurang Frantzéns som är intresserade av att beställa en typ av premiumkol om bröderna kan få till en optimal kvalitet. En annan restaurang i Helsingborg har beställt 1,2 ton kol, och intresse finns för ännu mer. Några säckar kol finns också hos ett begränsat antal återförsäljare för privatpersoner.
För Hans L Olofsson har övergången till egenföretagare som kolare inneburit ett rejält karriärbyte. Tidigare arbetade han som journalist, en tid även som redaktör för just Norrbottens-Affärer, och efter en kort period i Göteborg har han alltså återvänt till Norrbotten och lämnat journalistyrket.
– Ja det är ju ett steg att ta såklart. Men jag lockades av att få driva något eget och få jobba med händerna. Samtidigt var det något med rötterna från Tornedalen som drog mig dit och jag kunde inte bara se på medan den utarmades allt mer. Kolproduktionen kommer ju inte att rädda bygden på något sätt och det kommer inte bli en industri i storlek med en järnmalmsgruva. Men om man får ut tanken på att det går att göra något av det som det finns ett överflöd av, så kan det vara en stor faktor av att rädda Tornedalen.