Sara Ribberstedt går igenom en del praktiska frågor innan föreställningens start, som var man höjer och sänker volymen i hörlurarna.
Ett randigt partytält intill en av byns ladugårdar möter oss när vi parkerar på gården i slänten. Ett sällskap på cirka 30 personer vandrar upp mot tältet som lyser i sin blåvita skepnad på de ljusgröna, slagna ängarna.
– Jag blev så berörd av föreställningen igår, och så mycket man lärde sig om demens och annat, säger en kvinna i publiken när hon slår sig ned på bänkarna i tältet.
Den andra kvinnan håller med. De samtalar och verkar ha varit på festivalens samtliga dagar. Den söndag vi är på plats är den tredje och sista. Nu väntar en avslutande föreställning innan det rundas av med lunch i gamla skolan.
– Vi får så otroligt fin hjälp av de som bor i Vitsaneimi. De har fixat all mat i skolan för festivalbesökarna, de fixade på eget initiativ partytältet på ängen när de såg det skulle bli regn. De är verkligen en del av festivalen och det känns som ett av målen. Att förena konstnärer med folket i byn, berättar Markus Öhrn, konstnären och musikern som drog igång Institutet Vitsaniemi för åtta år sedan.
Övertorneås demensförening lades ned år 2022. Utifrån det skapades bland annat föreställningen Nedsläcking som är en fantasi utifrån hur föreningens sista möte såg ut. Skådespelaren Elin Skarin satte, tillsammans med Karl Sjölund från Institutet, ihop föreställningen där den lokala gruppen med Bernhard Lindquist, Dagny Keisu Lindquist och Roland Björkén var med. Bild från premiären.
Han har sin mormor att tacka för det som händer i byn. Det är hennes rötter han står i, och sin mors och fars. Själv bor han numera i Hälsingland men har, tack vare uppbyggnaden av Institutet, kunnat bygga upp en djup relation till hembygden.
– Det är fantastiskt att se till exempel byborna Dagny, Bernhard och Roland stå på scen igår i uruppförandet av föreställningen Nedsläckning. De var lysande, berättar han och meddelar att de nu jobbar för fullt med att föreställningen ska visas senare i höst – i Stockholm.
Lena Bondeson och Mandi Tiukkanen i föreställningen "Vinterkriget - en skidbalett på rullskidor"
En föreställning som redan är spikad att spelas där, närmare bestämt på Turteatern nu i september, är den som Bravo Toga bjuder på utanför det blårandiga tältet. Bravo Toga är ett nordiskt scenkonstkollektiv som består av Anna Kuusamo från Finland, Lena Bondeson från Danmark och Sara Ribbenstedt från Sverige. I den här föreställningen har även finska Mandi Tiukkanen tagit plats och är den som tillsammans med Lena Bondeson framför "Vinterkriget – en skidbalett på rullskidor".
Bravo Toga har funnits sedan 2016 och rör sig i det experimentella och tvärvetenskapliga fältet mellan dans och teater. I föreställningen om Vinterkriget får vi oss, var och en i hörlurar, serverat allt från inspelade röster med sådana som levde nära kriget, till forskare som analyserar hur trauman kan föras vidare från generation till generation.
Det är på engelska och svenska om vartannat. Vi lyssnar, spejar på Mandi och Lena som skidar över ängarna på rullskidor och dansar i sina vita kroppsstrumpor. Det är en svettig föreställning, både för dansarna och för publiken, för i lurarna hörs vittnesskildringar från kriget som berör och fakta om trauma som väcker känslor. "Hur mycket bär vi med oss från tidigare generationers kamper, i våra tankar och våra kroppar?". Och "Hur känns egentligen kylan?".
Fullt ös, på liv och död, med Lena Bondeson och Mandi Tiukkanen.
Vi får höra en kvinna berätta att klockan är 23:40, hon står under stjärnorna i Tornedalen, i kylan och funderar: "Hur kunde man under krigets dagar klara så många vinternätter utomhus, i ner mot minus 50 grader, vissa dagar utan eld"?
– Det var när ryssarna gick in i Ukraina som vi började fundera. Vi kommer ju från tre länder i Norden som har helt olika upplevelser av krig, berättar Sara Ribbenstedt som under vintern ifjol gjorde ett residens under två veckor i Vitsaniemi tillsammans med Anna Kuusamo.
De var helt enkelt på plats och fångade in stämningar och samtal på både svenska och finska sidan älven. En kvinna läser brev hennes mor och far skrev under krigsåren. I hörlurarna säger hon "Det är som om jag kan se allt det där som hände – fastän jag inte var född då än".
Lena Bondeson, Sara Ribberstedt, Mandi Tiukkanen och Walter Berge efter föreställningen "Vinterkriget - en skidbalett på rullskidor"
Hur var den då, baletten? Rörande, vacker, speciell och uttrycksfull. När låten Rasputin spelas högt i lurarna och dansarna ger allt, eller när en av dem dansar med gravidmage och en forskare berättar hur gravida under kriget förde vidare gener och trauman får undertecknad lite rusningar på armarna.
Minnet var temat för årets festival. Det hela kom sig ur det faktum att Övertorneås demensförening lades ned år 2022. Utifrån det skapades bland annat Nedsläcking som är en fantasi utifrån hur föreningens sista möte såg ut. Vad kommer då nästa års tema bli, frågar vi Institutets Markus Öhrn och vi får ett blixtsnabbt svar:
– Inavel.