Traditionen lever i Kukkolaforsen
Historien hålls levande genom den årliga Kulturveckan. Den gamla kvarnen rasslar igång, sågverket ylar och vävstolarna slamrar. Men elkraften som man själva hämtar ur forsen har man ingen användning av. Riksbekanta Ekfors Kraft tillåter inte att elen strömmar genom bolagets elnät.
Intill står frörenseriet, en imponerande konstruktion som användes fram till 1960-talet då anläggningen attackerades av naturkrafterna och fick stängas i fyrtio år. Vårfloden 1968 var särdeles kraftig. Vattnet steg fem meter över det normala, vräkte en lastbil i forsen och förstörde byns elgenerator här nere vid stranden.
Sågen, kvarnen och generatorn
Per-Åke Thyni är anställd av Haparanda kommun för att sköta sågen, kvarnen, generatorn, muséet och allt det andra i den historiska anläggningen vid forsen. Han leder mig ner i källaren där ett komplicerat system med vattenhjul, stänger och drivremmar för vattenkraften vidare till elgeneratorn.
Klar för användning
Anläggningen är restaurerad och klar för användning. Vattenfall har bistått med material och mannakraft. En jordkabel leder fram till en elstolpe på andra sidan gården. Men här är det stopp. Stolpen till hör bolaget Ekfors Kraft och de har hittills nekat till att Kukkolaforsens el förs vidare genom deras nät.
- Vi kunde sälja strömmen, men nu går vi miste om närmare 300000 kronor per år, säger Per-Åke Thyni. Det är pengar som kunde användas till löner och för att hålla igång anläggningen. Han försöker nu få hjälp av Energimyndigheten för att få någon rätsida på problemet.
I Kvarnstugan intill hörs slammer från en gammal vävstol. Här råder samstämd kvinnokraft. Hembygdsföreningens vävgrupp visar hur man gör trasmattor, applikationer och annan textilkonst. De sex kvinnorna har jobbat hela vintern på sina verk och säljer nu produkterna till besökare, med gott resultat.
- Vi träffas varje tisdag och har bra sammanhållning, berättar Nanna Lahti och skjuter mattskytteln genom väven.
Den stora patan
Ute i forsbruset arbetar några karlar på den stora Yliankkuri-patan. Den ska bli exakt 108 meter lång och når då halvvägs över till Finland. Patabygget är en konst som måste föras vidare. Det skulle kännas mycket tomt om det inte fanns någon pata där ute i Torneälven. Det är alla överens om. Inte minst turister och andra besökare som sitter inne i restaurangen och betraktar hur den märkliga och traditionsrika träkonstruktionen växer ut i forsen.
Så jobbar vi med nyheter