Ett gäng hönor spatserar framför huset i Kukkola, där tvåbarnsfamiljen skapat sitt drömhem. Här finns gott om plats för Elsa, 6 och Ester, 2, att leka, precis som deras pappa gjorde en gång i tiden.
– Jag är uppvuxen i det vita huset på andra sidan vägen och cyklade ofta hit för att leka. Huset har varit obebott så länge jag kan minnas. Som barn tänkte jag att jag kunde bo här som vuxen, säger Benjamin Lahdenkauppi, 33.
Att barndomsfantasin skulle bli verklig var det nog ingen som trodde, men när Benjamin längtade tillbaka till byn och huset fortfarande var till salu slog han till.
– Jag och Julia hade nyligen träffats. Vi bodde i Haparanda. Jag kände mig rastlös i en liten lägenhet och kom ihåg att det i många år stått en handskriven ”till salu”-skylt vid vägkanten till huset. Skylten hade ramlat omkull, men kanske var kåken fortfarande till salu?
Benjamin ringde runt för att få reda på vem som ägde huset och sedan gick det undan.
– Jag bad om en visning och frågade vad säljaren ville ha för gården.
Huset hade farit illa genom årtiondena och tomten var helt igenvuxen med höga träd som till och med växte på vägen fram till gården.
– Det bodde massor av kråkor och skator i träden - det kändes lite som en skräckfilm. Jag vågade knappt titta in i huset av rädsla för att någon eller något skulle titta tillbaka, skrattar sambon Julia Kumpula, 30.
Paret renoverade den nyare, lilla stugan på gården och flyttade in. Äntligen var Benjamin tillbaka i barndomsbyn. Det dröjde några år innan han började snegla på den stora timringen från 1800-talet. När paret väl bestämt att huset skulle få ett nytt liv väntade ett mångårigt projekt med otaliga arbetstimmar.
– Jag började med att låna ihop byns alla domkrafter för att lyfta upp huset och räta upp det. Sedan gjöt vi en ny grund som ersatte torpargrunden, berättar Benjamin.
Huset strippades sedan inpå bara timmerskalet innan arbetet med ny planlösning tog vid. Huset har ny fasadpanel, nya fönster, ny el, nytt tak, ny inredning. Till och med några timmerstockar som sett sina bästa dar blev utbytta.
– Om vi kände att vi ville ge upp längs vägen? Många gånger, skrattar Julia och berättar att hon gärna ville ha en tidsplan för att det inte skulle kännas lika tröstlöst.
Familjen har haft besök av personer som bott i huset för längesedan. Julia och Benjamin uppskattar att få ta del av berättelser från förr.
– Vi vet inte så mycket mer än att timringen flyttats till sin nuvarande plats någon gång på 1800-talet. Under krigsåren bodde soldater i ett av gårdshusen och det finns en del ristade ord i timret. Vi har tyvärr inte kunnat tyda innebörden, säger Benjamin.
Paret sänder en tacksamhetens tanke till vänner och familj som hjälpt dem med arbetet. Bland dem finns rörmokare och elektriker och Benjamin är själv snickare i grunden.
– Utan all hjälp hade det aldrig gått. Vi fick ju barn mitt i allt också. När Elsa skadat sig och vi blev inlagda hade vännerna satt upp alla gipsväggar i huset. Det var en glad överraskning, säger Julia och berättar att hennes pappa tillverkat det kilsågade golvet i husets övervåning.
– Han köpte ett sågverk och en hyvel, och virket kommer från egen skog. Det känns extra fint.
Ibland tittar paret på gamla bilder för att påminnas om vilket enormt arbete de lagt ner.
– Vi älskar vårt hem, men nej, vi skulle nog inte göra om det.