Behandlingshemmet i Kuivakangas riktar in sig mot flickor i 13 till 17 års ålder med psykosocial problematik. Hemmet i Övertorneå kommun kan ta emot flickor från hela landet och det är hemkommunen som får stå för kostnaderna.
12 mars i år tog man emot sin första intagna flicka. Behandlingshemmet kommer vid full beläggning att ha sex flickor och för att kunna ge dem rätt stöd har man sex anställda, en föreståndare och en behandlingsstyrka på fem personer.
Det var åtta år sedan det som då hette Vårudden öppnade i samma lokaler. Tomas Vedestig var då, precis som han är nu, socialnämndens ordförande i Övertorneå och klippte banden när HVB-hemmet invigdes. I dag är han anställd i Kuivakangas – men det har hänt en del sedan dess.
Under den stora tillströmningen av flyktingar ändrades verksamheten till att ta hand om nyanlända och sedan gick man aldrig tillbaka till att ta emot flickor. 2016 stängdes i stället boendet strax utanför Övertorneå.
Men då fick Luleåföretaget Balans behandling en chans att ta sin verksamhet till Tornedalen – och den tog man.
– Övertorneå kommun varit oerhört bra att samarbeta med. Vi kommer framförallt att ha andra kommuner som uppdragsgivare, men vi behöver ha en god dialog med vistelsekommunen och det har vi här, säger vd:n och ägaren Robert Winneborn som vill fortsätta i samma anda som det gamla boendet.
– Vårudden hade ett väldigt gott rykte och det känns rätt att få försöka leva upp till det goda ryktet. Men man är aldrig starkare än sin personal och därför är vi stolta över att vi har lyckats knyta till oss ett erfaret gäng. Det här kan bli hur bra som helst.
Ann-Cristin Tötterman-Hjort och Michael Hjorth jobbade i Kuivakangas under förra eran. De har bara väntat på att boendet ska öppnas igen.
– Jag pratade med Anki i tio minuter och sedan hade jag redan bestämt mig för att ta det här jobbet igen, säger Michael Hjorth.
Personalen är positiv och har en god känsla för det här boendet. Samma känsla har de fått av flera från byn.
– De som man har pratat med är förväntansfulla och kommer in och frågar hur det går. Det här har ändå varit en liten livsnerv i byn, säger Tomas Vedestig innan Michael Hjorth fyller i:
– Det fanns ju en oro när det här skulle öppna förra gången. Men det slutade med att folk kom med blommor och önskade alla lycka till. När de förstår vad det här är tycker de att det är positivt att flickorna får komma till en trygg plats.