När jag och min man bråkar handlar det ofta om Luleå Hockey. Ja, eller egentligen det faktum att han livnär sig som hockeyspelare.
På många plan är jag nog världens sämsta hockeyfru. Ska jag vara ärlig klarar jag inte ens av att ta det där ordet i min mun. Det låter som någon som passar någons barn, som sopar banan mellan träning, match och vila. Som satt sin egen agenda helt åt sidan, som (ursäkta fördomarna) fixar naglarna och lockar håret för de där två timmarna på "fruläktaren".
Hur som helst. Jag må vara bitter, otacksam och kanske lite elak. Men så brukar det vara när december passerat. För av någon anledning ska det spelas flest matcher just då. Jullov släng dig i väggen. Här ska det inte mysas på. Det ska skjutas handledsskott och glidas runt på lädret. På precis de tider som gör det näst intill omöjligt att bara vara i full trupp eller faktiskt hitta på något mer än åka på badhuset mellan väldigt specifika tider. Missförstå mig rätt nu. Det är verkligen lyxigt att spela ishockey (och vara gift med den som gör det) mellan varven. Han både hämtar och lämnar de dagar det bara är träning eller hemmamatch. Men att dela på vabbandet, ha helg eller åka bort - nä nä nä.
- Men vill du hellre att jag jobbar på Ica? Säg då?
Jag minns en kväll för sisådär åtta år sedan. Det var fest och ett helt bord med tjattrande wags (som Hans Chrunak en gång i tiden envisades med att kalla dem) hade plötsligt tystnat. Jag hade råkat kläcka ur mig att det måste vara rätt behändigt att kombinera ett faderskap med hockeyspelande. Ja, med tanke på all ledig tid som faktiskt fanns. Luleå hockeys då bäste backs fru tittade på mig, som att jag antingen var lite halvgulligt naiv eller helt dum i huvudet.
- Tid? En timmes träning tar minst tre timmar. Sedan måste de vila.
I min familj vilar vi inte. Aldrig någonsin. Det betyder nog att jag har ett fint Luleå Hockey-exemplar. Eller så betyder det att "Osten" snart ringer och beordrar sjuan lite sömn i en låst sporthall, i bästa KHL-stil. Tacka gud för att vaknätter och snoriga näsor bara gjorde både karln och hans spel gott.
Men eftersom december passerats rätt kraftigt, kan man tycka att det är dags att veva ned mitt krokiga långfinger. Om det inte vore för ett annat dilemma. Det som stavas S-L-U-T-S-P-E-L.
För gemene norrbottning är det nu det roliga verkligen börjar. Det är "muskler utav stål" och "Norrbottens bjööörnar" för hela slanten.
I väntan på 5:an eller 1:an som ska ta mig hem till det icke-existerande fredagsmyset, fladdrar de rödgulsvarta vimplarna hysteriskt i soon-to-be-spring-vindarna. Och i mitt huvud är det snarare en blandning av Just D:s Droppar och Saker som får en att ahhh som ljuder. Vilket i sig är dubbel ironi. Många, kanske de flesta, av spelarna i Luleå Hockey var inte ens födda - alternativt kröp runt i bara blöjan - när Just D härjade på som bäst.
- Jag måste i alla fall åka nu. Du hinner sticka iväg en sväng innan jag ska åka igen sen. Ok?
Nu är det ju inte riktigt där skon klämmer. Och kanske är det första åren som mamma som spökar. Karln spelade dessutom med landslaget och perioderna ensam med två sjövilda småkillar, blev liiite för långa. Inte nog med att det kändes som att jag skaffat barn med min egen mor, tiden då han faktiskt var hemma resulterade i panikångestattacker bara han skulle på toa.
Nåja. Jag sitter och beklagar mig för en vän, vars man jobbar på bank. Medan jag längtar efter gemensam helg, skulle hon dö för en tidig dag i veckan. Och så är det nog. Efter ett tag lär man sig. Att tisdagskväll funkar lika bra som fredag. Och lyxen i att ibland kunna jobba över utan att ungarna blir lidande, tja, den är ju oslagbar. Sedan ett slutspel, det kan ju vara hur spännande som helst.
Det är för sent att svara på frågan. Så jag skickar ett sms: "Nä. Inte för att någon av oss tycker att det är något fel på Ica eller något annat åtta-till-fem-jobb. Men nä. Det vill jag inte."
Sedan morrar jag inombords bara för att. Men lite i smyg är jag den som hoppas och tror allra mest på ett SM-guld. Då går nämligen en dröm i uppfyllelse. Inte min. Men hans.