Sju principer styr besöksverksamheten: humanitet, opartiskhet, neutralitet, självständighet, frivillighet, enhet och universalitet.
Röda korsets besöksverksamhet startade 1965 på fängelset i Gävle. Utgångspunkten var medmänsklighet utifrån parollen ”bryt isoleringen”. Eiwor Hjalmarsson, hustru till dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarsson, samlade några rödakorsare och började gå till fängelset och hålla diskussionscirklar i litteratur. Jarl Hjalmarsson blev senare ordförande i Röda korset och efter att han avslutat sitt politiska arbete blev han själv aktiv fängelsebesökare.
Besöksverksamheten omfattas av sju grundprinciper som förenar medlemmarna i alla Röda korset- och Röda halvmåneföreningar runt om i världen: humanitet, opartiskhet, neutralitet, självständighet, frivillighet, enhet och universalitet. Principerna ska ge vägledning i svåra situationer – från enskilda medlemmars moraliska dilemman lokalt till komplikationer vid internationella katastrofinsatser.
De frivillliga besökarna i fängelser och häkten ska godkännas av Röda korset och kriminalvården, bland annat genom kontroll i Rikspolisens belastningsregister. Besökarna måste också underteckna överenskommelser mellan sig och Röda korset/Kriminalvårdsstyrelsen om bland annat tystnadsplikt. De ska även delta i en introduktion och gå en kurs i Röda korset-kunskap.
Margareta Andersson, som dagens Mitt i livet-reportage handlar om, vill lyfta fram det stöd som hon och de andra som besöker de häktade på Porsöanstalten har i kontaktpersonen på häktet och häktesprästen.
– De stöttar oss i allt och hos dem kan vi prata av oss om det som eventuellt har varit jobbigt. De är guld värda, säger hon.
Det är härligt att höra Margareta berätta om sina 25 år (!) med ”pojkarna” i häktet. Jag föstår verkligen om de längtar efter att hon och de andra ”vithåriga tanterna” ska komma på besök. I dem ser de hjärtevarma farmödrar och mormödrar.
”Vi är inte där för att döma utan vi går som medmänniskor och bryter ensamheten en stund”, säger Margareta.
Hennes och de andra häktes- och fängelsebesökarnas insats är ovärderlig i vårt ofta tuffa och kalla samhälle. En varm insats i ett kallt samhälle.
Svenska Annika Östberg satt i fängelset California Institute for Woman i USA i 28 år efter att ha tagit på sig två mord – som begicks av hennes dåvarande pojkvän. I programmet Sommar i P 1 har hon berättat om tiden i fängelset. Där verkar det inte ha funnits några ideella fängelsebesökare. Istället gav de fängslade kvinnorna stöd, tröst och hopp åt varandra. Annika har berättat om den djupa vänskap som uppstod mellan henne och cellkamraten Ann. De delade på ett utrymme som inte var större än ett ordinärt badrum och det var omöjligt för dem att dölja något för varandra. Ann var också den person som fick i uppgift att berätta för Annika att hennes son Sven hade dödats i en bilolycka. Annika har berättat att det var tack vare Anns kärleksfulla stöd som hon överlevde.
Annika har även berättat om fångvaktarnas terror. När cellkamraten Ann hade frigivits kom en vakt in och kastade de fina träskulpturer som hon hade lämnat till Annika i golvet och stampade sönder dem. Han tömde också skålen med Annikas älskade fiskar i toalettstolen.
När Annika efter de 28 åren skulle förflyttas till Sverige så vågade hon inte berätta det för sina kära medfångar och ta farväl av dem. Det av rädsla för att också vakterna skulle få veta och för vad de då skulle utsätta henne för. En dag var hon bara borta.