Naturen sprakar av färger. Björkarnas löv lyser som guld i solens sken. Vilken härlig ledig lördag. Jag ska dessutom få lyssna till psykologen och psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahl, som enligt mitt sätt att se måste vara en av världens klokaste kvinnor.
Jag utgår ifrån att hennes föreläsning om generositet i Petrigården i Gammelstad kommer att dra en stor publik. Därför parkerar jag min bil på friluftsmuseet Hägnans parkering och promenerar dit genom kyrkbyn. Väl framme inser jag att jag gjorde rätt. Det står fullt med bilar omkring församlingsgården och jag skulle ha fått ett himla sjå med att hitta en tillåten plats att ställa mig på där. Jag är nämligen en osäker människa, ständigt rädd att göra fel, inte minst när det gäller bilkörning och allt som därtill hör.
När jag kommer in är föreläsningslokalen redan så gott som fullsatt. Här och där finns det tomma hål men det visar sig att det handlar om stolar som hålls åt kompisar till dem som som redan är på plats. Det där systemet är något som jag har funderat över en del. Det liknar systemet som gör att alla solstolar runt hotellets pool på mina semesterorter är upptagna utan att en enda människa syns till. Juste? Knappast, om du frågar mig. Samtidigt tackar jag genast ja när den informatör i Nederluleå församling som bjudit in mig till föreläsningen erbjuder mig sin egen stol. Knappast i linje med min just avslöjade avståndstagande åsikt.
Några personer ger uttryck för stor besvikelse och ilska över att inte få plats trots att de har kommit i god tid. Det finns ju fler stolar att ställa fram menar de också. Församlingspersonalen hänvisar till att brandskyddsmyndigheten inte tillåter fler personer i lokalen. Istället erbjuds de som inte får plats att sitta i ett angränsande rum där Patricia Tudor Sandahl kommer att höras men inte synas. Många tackar ja till det.
Jag har försökt sammanfatta föreläsningen i dagens Mitt i livet- reportage. På det viset får de som valde att återvända hem – jag vet inte om någon verkställde sitt "hot" om att göra det – och även ni som gjorde något annat denna gyllene lördag en chans att ta del av Tudor Sandahls klokskap. Se där ett försvar av tidningens värde bland alla andra försvarstal som i dessa dagar serveras er läsare.
Efter den fantastiska föreläsningen följer jag med en väninna som ska gå på promenad med sin jättelika Sankt Bernhards-hund Smulan. Vi hamnar så småningom i Hägnans restaurang Fägnan. Smulan väntar bunden vid ett träd medan vi intill den sprakande brasan i "salen" inmundigar soppa och bröd. Sedan promenerar vi vidare efter stigen mot Porsön, vänder och går tillbaka. Vi konstaterar att vi ses ganska sällan men att vi när vi väl gör det snabbt plockar upp vår vänskapstråd och fortsätter att spinna på den tills det ånyo är dags att skiljas.
Denna min väninna är på tal om generositet en av de generösaste människor som jag vet. Bland mycket annat så har hon under större delen av sitt liv ägnat sig åt insamling av kläder till ryska barnhemsbarn och till att svara i Röda korsets jourtelefon. Hon bjuder på sin tid och sin kraft. Att ägna sig åt "I, myself and me" – först jag själv och sedan andra – har aldrig legat för henne. Hon är en god människa.
På tal om generositet och godhet så ska jag avsluta den här krönikan med ett stycke ur Patricia Tudor Sandahls bok "Ett givande liv":
"Vi är förprogrammerade för godhet. Det är Desmond Tutu, en av Sydafrikas mest framstående ledare som säger så. "Godhetens instinkt" är en del i "en glittrande tråd som har vävts in i vårt inre". Djärva ord ur en djärv mans mun. "Men hallå!" som mina barnbarn brukar säga, hur blåögd får man vara? Ser han inte hur våldet tilltar i världen, blundar han för de allt mer raffinerade sätten på vilka vi tar ifrån varandra vår värdighet och tömmer oss på livsglädje? Jo, det är klart att han ser. Han har kämpat i åratal för utsatta barn och våldtagna kvinnor och skådat grymheter och brott som trotsar de flestas fantasi. Ändå påstår han att vi är "stämda i godhetens tonart", utrustade att leva tillsammans på ett bättre sätt än vi gör. Kärlek och barmhärtighet är förborgade någonstans inom oss".