När man blir äldre och lite skumögd får man leta en ljus plats att lägga mascara på innan man går till jobbet. Jag brukar sitta vid mitt sovrumsfönster. Just nu får jag lust att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” när jag gör det. Jag har nämligen en nyutslagen härlig björk nästan i famnen då.
Hur stor är inte lusten och fägringen nu?
Jag är nyligen hemkommen efter en vecka på Kreta. Den grekiska övärlden ligger före oss i växtlighet. Ja potentialen är förstås en helt annan än här överhuvudtaget. Frodigheten är enorm. Jag tycker att det är så fantastiskt med alla privata trädgårdar. Även den fattigare delen av befolkningen har fullt med vackra blomster om än inte alltid i gyllene krus. Men hur charmigt är det inte med blommor i saltgurksburkar eller gamla olivoljekärl?
Tänk om naturen kunde utjämna alla skillnader i status mellan människor, sudda ut alla klassklyftor och skillnader i förutsättningar. Så härligt det vore.
När Luleå stifts nyutnämnda domprost Charlott Rehnman ska peka ut riktningen för domkyrkoförsamlingen så lyfter hon först och främst fram vikten av att se utsatta människor och hjälpa dessa. Engagemanget får inte stanna vid ord. Hon kräver aktion.
I denna skolavslutningarnas tid lyfter Charlott också skolungdomarnas utsatthet som något för kyrkan att ta tag i. Hon menar att det existerar mer mobbning och andra problem än vad skolans företrädare vill erkänna. Hon talar om att svåra problem ”mörkas”.
Jag tycker att Charlotts programförklaring låter väldigt lovande och klok. Vi lever numera i ett samhälle där de rika och på alla områden välbeställda gynnas och de fattiga, arbetslösa, sjuka och på andra sätt utsatta missgynnas och rent av räknas bort.
Människors välmående ska inte vara avhängigt välgörenhet men när situationen är svår behövs det hjälp och stöd från alla håll.
Vi är i alla fall förskonade från krig i Sverige. Under min vistelse på Kreta upplevde jag en bild av krigets totala vansinne. Jag besökte nämligen den tyska kyrkogården strax utanför Maleme. Där begravdes de ungefär 4500 tyska fallskärmsjägare som blev nedskjutna när de anföll Kreta under andra världskriget. Det var soldater i 20-årsåldern och något äldre officerare. De låg två och två i gravar som täckte fält efter fält på det stora kyrkogårdsområdet. Det var en gripande upplevelse. Tänk alla föräldrar och syskon, och i de äldre offrens fall hustrur och barn, som aldrig fick återse sina kära. Tänk att så många unga mäns vuxenliv på detta sätt avslutades nästan innan det hade börjat. De hade knappast bett om att få gå ut i det vanvettiga kriget.
Det finns en historia om två män som möts på kyrkogården i Maleme. Den ena är en tysk som sörjer sin son som ligger i en av gravarna. Den andra är en kretensisk kyrkogårdsarbetare. Tysken ber om hjälp att hitta graven och berättar om sin sorg. Kyrkogårdsarbetaren leder honom rätt och säger att också han sörjer djupt. Pappan frågar: Hur så? Kretensaren svarar: Det var jag som sköt ner din son och jag har sörjt sedan den dagen. Det hela slutar med att de båda männen håller om varandra och gråter.