I tv-programmet ”Hjälp, vi har köpt en bondgård” flyttar Kalle Zackari Wahlström och hans fru Brita ut i busken och försöker driva ett litet lantbruk. De har ytterst begränsade kunskaper om vad de pysslar med, men de kastar sig in i verksamheten med glädje och entusiasm. Jag har inte sett det själv (jag har lite svårt för ena halvan av programledarduon) men ändå kunnat följa deras öden och äventyr via några av mina kontakter inom lantbruksnäringen.
De avskyr Kalle och Brita, de avskyr programidén och de avskyr alla de värden som serien står för.
Jag vet inte vad det beror på, kanske är det någon slags missunnsamhet, kanske handlar det om att de inte anser att deras egen kompetens värdesätts tillräckligt. De gnäller på Kalle och Britta för att de inte vet hur man behandlar trumsjuka, de gnäller på Mandelmännen för att de inte visar det monumentala arbete som ligger bakom alla odlingar på Djupadal, de gnäller på romantiseringen och snuttifieringen av lantbruket.
Till saken hör att jag och min sambo äntligen hittat vår framtid, vår ladugård, våra hektar med bete och odlingsjord, vår gård där vi ska framleva våra dagar med krökta ryggar och svettiga pannor. Som blivande månskensbonde, djuruppfödare, grönsaksodlare eller vad vi nu ska fokusera på när vi kommer igång med verksamheten är det svårt att inte bli en smula nervös när man läser och lyssnar på den här gruppen lantbrukare.
Men, och det här är viktigt – lantbrukssnobbarna missar ett viktigt perspektiv i sitt von oben-resonemang.
Jag kommer ju från idrottens värld och har formats av föreningslivet. Jag är helt säker på att spets skapas av bredd och ju fler människor som testar en sak, desto fler kommer att bli bra på det. När jag började stå i mål i ishockey var det en syssla för de som var för små, för svaga eller för dåliga på att åka skridskor. Sen kom Jarmo Myllys till Luleå Hockey och ni vet vad som hände – varenda unge på varenda uterink i varenda norrbottnisk avkrok ville ha ett par benskydd och en plockhandske. Sedan dess har Luleå Hockey i praktiken varit självförsörjande på målvakter. När Joel Lassinantti växte upp var han Myllys i sin fantasi, dagens ungar är Lassinantti och framtidens ungar kommer kanske att vara Benke Taavola från Svartbjörnsbyn. Eller nåt. Det positiva ekorrhjulet är igång och det är de här mekanismerna som behövs i jordbruket. Framför allt här uppe.
I mitten av 1950-talet fanns 10 000 norrbottniska lantbrukare och när jag var ung på 80-talet hade vi fem mjölkbönder bara i Avan, byn jag kommer ifrån. Nu finns lite drygt hundra norrbottniska lantbrukare kvar – och fem mjölkproducenter är mig veterligen vad som finns i hela Luleå kommun.
Det största problemet med vårt lantbruk är att det är för få som håller på med det.
Om tre norrbottningar testar att stå i mål i hockey är det dåliga odds på att någon av dem når SHL. Om 200 norrbottningar gör det är oddsen betydligt bättre. Det är därför Kalle och Brita är så viktiga – de kan få fler att testa, och några av dem kanske får igång småskaliga verksamheter som så småningom utvecklas till större verksamheter – som kan bli nya förebilder för nya livsmedelsproducenter. De kan få konsumenterna att tänka ett varv till när de gör sina val i butikshyllan. De kan få beslutsfattare att göra andra vägval.
Det negativa är att den högljutt elitistiska grenen av de gröna näringarna faktiskt kan skrämma bort framtiden. Det positiva är att de är relativt få. Deras surgnäll bleknar i jämförelse med all den glädje, entusiasm och välkomnande bjussighet som riktiga norrbottniska lantbrukare bemött åtminstone våra planer med. Några av dem kan ni se i en annan SVT-serie, ”Älskade koskit”. Där har ni riktiga bönder med riktiga kunskaper, utmaningar och glädjeämnen. Bättre reklam för branschen går det inte att få.