Jag körde rätt in i Bregottreklamen
En sisådär 175 mil söderut efter avfärden från Gällivare körde jag nämligen rätt in i Bregottfabriken. Och ni vet ju hur vackra dess vyer ser ut i reklamen på tv.
Kontrasten från E 22, där jag avverkat några av milen dessförinnan, till de böljande Brösarps backar som Bregottfabriken utgör blev enorm.
Till en början trodde jag att jag kört fel och att jag när jag njutit klart av vyerna skulle bli tvungen att vända och leta reda på riksväg 9 där jag skulle vika av.
Men så var inte fallet. Jag hade kört helt rätt och de vackra vyer jag befann mig mitt i var en del av omgivningarna kring just riksväg 9!
Föreställ er vyn:
Gröngräsklädda böljande kullar i till synes oändlighet och på dessa svartvita Bregottkossor betandes och idisslandes om vartannat. I allt detta löper en smal serpentinväg, klädd i mörkaste asfalt och slät som ett salsagolv, klättrandes upp för kullarna och ringlandes ned för desamma.
Klockan börjar bli sen och kvällssolen som är på god väg ner, sveper in hela härligheten i ett gudomligt vackert sken. Sommarhettan som låtit råda under dagen och hela vägen från Dalarna, börjar övergå i sval och frisk kvällsluft fylld med sommardofter. Dessutom – trafiken är gles varför det enda som bryter tystnaden är det härliga mullret från min Harley.
Det var alltså bara att njuta och under färden genom sagan beskåda den fullkomligt bedårande solnedgången i ömsom den ena ömsom den andra backspegeln!
Nu när jag varit på plats på Österlen i Skåne snudd på en hel vecka, kan jag konstatera att området är byggt på vackra vyer och fantastiskt hojvänliga vägar, där både kurvor och backar är flitigt återkommande inslag. En trevlig variation till våra norrländska raksträckor kan jag säga!
I går till exempel, körde jag en sträcka på 20 mil – invid havet på slingriga vägar, medan näsborrarna fylldes av doften av trång och varierande växtlighet. Och ett stopp för ett havsbad i allt detta förgyllde turen ännu mer!
Ett orosmoln som seglat runt i bakhuvudet på färden ner var förvaringen av hojen här nere när vi väl kommit på plats. Stöldstatistiken på motorcyklar visar ju betydligt högre siffror här i södern än uppe hos oss i norra landsänden.
Det visade sig inte bli något problem.
Min morbrors granne tvärs över gatan öppnade välvilligt sitt garage, ungefär i samma stund som jag och hojen kom mullrande. Så där får den stå all tid den inte rullar på de skånska ”mysvägarna”.
I dag fick jag till och med egen nyckel, så jag kan komma och gå som jag vill.
Hur snälla kan folk bli?
De 182 milen mellan Gällivare och Simrishamn gick för övrigt som en välbehaglig dans.
Väl framme i Simrishamn tidigare än jag beräknat konstaterade jag att jag vuxit ännu mer som hojförare. Det måste även hullet kring kroppens sittpartier gjort, för denna gång kunde jag sitta plus 29 mil utan att stanna och sträcka på mig, jämfört med cirkus tio under förra årets långfärd.
Jag bara körde och körde, medan jag njöt och njöt.
Och innan hemfärden norrut lär det bli många skånska mil på mätaren.
Så jobbar vi med nyheter